du gamla, du fria, du inskränkta...
På allmän begäran har jag nu tagit tag i mitt bloggande för en stund. Jag måste bara få ventilera ett ämne som snurrat i mitt huvud ett tag nu.
Såhär i stundande student när man måste börja fundera på vad man ska göra av sitt liv, vad man ska syssla med, var man ska få pengar och framtid ifrån - men framförallt - var fan man ska ta vägen. För här tänker jag inte stanna för alltid. Möjligtvis att jag återvänder till dessa trakter när jag fått bekräftat ifall resten av världen är lika inåtvänd, osolidarisk och allmänt kall och enformig som denna vardag runtomkring mig kan vara. Jag menar, hur svårt är det att le åt en förbipasserande människa och inte anstränga sig så mycket att se åt andra hållet så att nacken går ur led? Hur jobbigt är det att säga ursäkta till någon man klämt halvt fördärvad i dörren i matsalen? Gör det ont att le och önska det stressade butiksbiträdet på Coop Extra en glad påsk tillbaka när hon trots sin tidsbrist tar sig tid och stressar för din skull? I detta landet är det förbjudet att vara trevlig i onödan, framförallt mot okända människor. Okända människor kan vara farliga och bita dig hårt om du försöker berätta för personen att han eller hon har en fin tröja. För du har säkert inte påpekat detta i välvilja utan du har säkert sagt det med en ironisk underton eller så vill du egentligen starta ett bråk eftersom du är så fruktansvärt avundsjuk och inte har råd att köpa en likdan. (självfallet är tröjan i fråga en svindyr märkeströja, som alla andra som har råd att köpa har och som - självklart - har exakt samma färg, märke och utformnig)
Och för att inte tala om dessa förbaskade tiggare som fyller gatorna och smutsar ner de fina, nyrika och trendkänsliga svennarnas gator. Hur svinigt kan det bli, liksom? Dom måste ju bort. Bort, bort, bort. Detta fixar vi genom att totalförbjuda deras blotta existens. Bort med dem från det allmänna rummet, bara! Men att de stackarna istället blir helt utan både mat, pengar och socialt liv, det rör oss ju inte i ryggen. De har säkerligen själva satt sig i den sits de är i, och i annat fall så har de väl nån som bryr sig nånstans. Eller så får de gå till den välutrustade och ansvarstagande Socialförvaltningen, för de fixar ju allt. Det har vi ju sett.... Antingen detta eller så är de bara massa överflödiga utlänningar som kommit hit för att tigga ur oss alla våra pengar och efter det försöka ta våra jobb. (för det är ju bara äkta helylle-svenskar som får ha tillgång till svenska jobb) SEn försöker de fräcka jäklarna att förstöra vår supersvenska kultur (den med pizza, kebab och våra supersvenska (turkiska) köttbullar) med sina helt absurda och konstiga traditioner. Hur vågar dom?
Förlåt, jag blir bara så arg. Så fint allt hade kunnat bli, bara folk ansträngde sig liiite. No offense mot mitt älskade Jante-land, det har sin söta charm. Här är jag född och förmodligen är det också här jag kommer dö. Men... Sverige, för fan, tina upp och hitta lite livsglädje och våga leva! Så slipper i alla fall jag ha något att irritera mig på.
Imorgon är en viss Stina fett ledig från Psyken. Denna soliga (har jag beställt) dag ska tillbringas på en bänk eller filt med den ljuva fröken Brandin i Stadsparken i Lund. Och tro mig, trotsar vädergudarna min order så finner ni mig trots detta under ett paraply på en bänk i Stadsparken i Lund - förhoppningsvis tillsammans med mina ljuva fröken Brandin. (som inte helt oväntat lyckats köpa en likadan studentklänning som jag - ur världens kanske inte helt minimala utbud av nämnda plagg)
Well. Puss och knull mina söta hjärtegull.
Såhär i stundande student när man måste börja fundera på vad man ska göra av sitt liv, vad man ska syssla med, var man ska få pengar och framtid ifrån - men framförallt - var fan man ska ta vägen. För här tänker jag inte stanna för alltid. Möjligtvis att jag återvänder till dessa trakter när jag fått bekräftat ifall resten av världen är lika inåtvänd, osolidarisk och allmänt kall och enformig som denna vardag runtomkring mig kan vara. Jag menar, hur svårt är det att le åt en förbipasserande människa och inte anstränga sig så mycket att se åt andra hållet så att nacken går ur led? Hur jobbigt är det att säga ursäkta till någon man klämt halvt fördärvad i dörren i matsalen? Gör det ont att le och önska det stressade butiksbiträdet på Coop Extra en glad påsk tillbaka när hon trots sin tidsbrist tar sig tid och stressar för din skull? I detta landet är det förbjudet att vara trevlig i onödan, framförallt mot okända människor. Okända människor kan vara farliga och bita dig hårt om du försöker berätta för personen att han eller hon har en fin tröja. För du har säkert inte påpekat detta i välvilja utan du har säkert sagt det med en ironisk underton eller så vill du egentligen starta ett bråk eftersom du är så fruktansvärt avundsjuk och inte har råd att köpa en likdan. (självfallet är tröjan i fråga en svindyr märkeströja, som alla andra som har råd att köpa har och som - självklart - har exakt samma färg, märke och utformnig)
Och för att inte tala om dessa förbaskade tiggare som fyller gatorna och smutsar ner de fina, nyrika och trendkänsliga svennarnas gator. Hur svinigt kan det bli, liksom? Dom måste ju bort. Bort, bort, bort. Detta fixar vi genom att totalförbjuda deras blotta existens. Bort med dem från det allmänna rummet, bara! Men att de stackarna istället blir helt utan både mat, pengar och socialt liv, det rör oss ju inte i ryggen. De har säkerligen själva satt sig i den sits de är i, och i annat fall så har de väl nån som bryr sig nånstans. Eller så får de gå till den välutrustade och ansvarstagande Socialförvaltningen, för de fixar ju allt. Det har vi ju sett.... Antingen detta eller så är de bara massa överflödiga utlänningar som kommit hit för att tigga ur oss alla våra pengar och efter det försöka ta våra jobb. (för det är ju bara äkta helylle-svenskar som får ha tillgång till svenska jobb) SEn försöker de fräcka jäklarna att förstöra vår supersvenska kultur (den med pizza, kebab och våra supersvenska (turkiska) köttbullar) med sina helt absurda och konstiga traditioner. Hur vågar dom?
Förlåt, jag blir bara så arg. Så fint allt hade kunnat bli, bara folk ansträngde sig liiite. No offense mot mitt älskade Jante-land, det har sin söta charm. Här är jag född och förmodligen är det också här jag kommer dö. Men... Sverige, för fan, tina upp och hitta lite livsglädje och våga leva! Så slipper i alla fall jag ha något att irritera mig på.
Imorgon är en viss Stina fett ledig från Psyken. Denna soliga (har jag beställt) dag ska tillbringas på en bänk eller filt med den ljuva fröken Brandin i Stadsparken i Lund. Och tro mig, trotsar vädergudarna min order så finner ni mig trots detta under ett paraply på en bänk i Stadsparken i Lund - förhoppningsvis tillsammans med mina ljuva fröken Brandin. (som inte helt oväntat lyckats köpa en likadan studentklänning som jag - ur världens kanske inte helt minimala utbud av nämnda plagg)
Well. Puss och knull mina söta hjärtegull.
Kommentarer
Trackback