Superbrorsan
Min filurige storestorebror är helt enkelt oslagbar.
Julen går lika fort över varje år..
Såja, sista lasset underbara släktingar ikväll då. Största storebror med sin vackra familj. Det ska bli en underbar avrundning på denna fina julhelg. Tur att min familj finns..
Det blir även sista lasset överflödiga kalorier och materiella ting..
Julhysterin över och folk kan återigen slappna av, stressa ner och sluta vara trevliga mot andra bara för att julens budskap säger att man bör så vara.
Nu får det gärna bli den 23:e mars, faktiskt. När det vill.. Gärna imorgon. Finlandsfärjan, tågkupén, pälsmössorna och vodkan och alla ljuva asiater, tempel, hello-kitty-prylar och buddha-statyer väntar nu på oss. Skynda tiden. Skynda.
Men först: Annandagspromenix med Frida. Big time!
Dan före dopparedan och jag är glad
Åh, äntligen! Varenda gång jag lekte "Vad har vi önskat oss av tomten?"-leken i bassängen med mina simskolebarn tjatade jag om det. Lek efter lek, dag efet dag.. Barnens spännande drömmar om actionman, barbie, bilbanor, tvspel och glitterpennor blev alltid avtrubbade med ett: Och jag har ju önskat mig ett stekjärn! från Fröken Stina, en supertråkig och väldigt vuxen 20-åring.
Och ÄNTLIGEN slog min önskan in!
De var visserligen inte stekjärnet med rosa blommor från Åhlen's..men idag kom tomte-Coop och gav mig ett sprillans fetnytt stekjärn i julklapp som tack för ett fantastiskt år.
Nu: Laga saffrans-cheesecake med mor min. Det sista julpysslet innan min efterlängtade julafton... (ingen knäck-bak idag, dock... Vattnet på tunnan är fruset idag..) .. och en perfekt avrundning på en kaotisk - men sjukt rolig - arbetsdag :)
Så var hon igång igen..
Nettan: Men, varför får vi inte sälja ål?
Stina: För den är KRAFTIGT utrotningshotad!
Nettan: Ja, jo.. och kan den bara föröka sig där i det där Sargasso-havet fattar man ju att det bli poblem..
Gull-Britt: som vanligt bara halvt närvarande i full färd med något annat Var sa du dom förökade sig,sa du? ORGASMO-havet?!?!
Just nu är Coop den bästa platsen för mig och mitt psyke att vara på. Tro det eller ej, även om jag imorgon har ett fett och svettigt 7-19 pass att räkna med.
JAG LÄNGTAR TLL JULAFTON!
Svikande personal
Jag fick - trots de bräckliga gener jag borde ärvt av mina stabila släktingar - ett medfött fullgott enzym-stab som tills nu skickligt tagit hand om alkoholen som passerat mina organ. Utan problem och komplikationer. Men efter en liten händelse (tror jag..?) ute i hålan Hardeberga för ett tag sedan hände något med mina trogna enzym-buddies. De sa upp sig. Slutade. Tack och hej, sa de. De var inte längre nöjda med sina arbetsförhållande och avtal samt betalda semesterdagar.
Och nu står jag här.. Flera veckor senare. Totalt oförmögen att ens säga orden "Promille över 0,1" utan att få kväljningar. Ganska bra, faktiskt. Med tanke på att alkohol faktiskt inte är särskilt bra för en..
För övrigt, thank god att det är jul nu. Tanken på mina bröder och deras barn samlade kring julgran och ett dignande julbord och högvis med julklappar och kidsens tindrande ögon får en faktiskt att glömma vilken själslig misär som helst.
Till och med de julstökande tanterna och de notoriskt sönderjulstressade småbarnsföräldrarna på Coop under de kommande två dagarna innan julafton är bra i dessa tider. För inte fan hinner man tänka på annat än julskinka, prinskorv och grisfötter i gelé under minst tolv timmar om dygnet denna måndag och tisdag.
Skönt.
God Jul!
Ett tag senare, ey
Det är så typiskt mig att alltid hålla mig till ytterligheterna. Det kändes helt galet bra där ett tag, inget jag tog mig an verkade gå fel. All var bara en enda soppa av lyckorus. Klart man är beredd på att inte kommer vara så för alltid... Men som allt annat i mitt liv - ska det va så ska det va. Och den lyckospiral som virvlat mig upp hundra meter över marken slutade plötsligt snurra.
Och en totalt oförberedd Stina störtade som en livlös sten rakt ner i marken. BOOM.
Men nuförtiden finns det faktiskt något för mig att landa på, där jag kan stanna upp och samla mig (förr i tiden - i mina tidigare deprimerade tonår - föll jag tillynes i en bottenlös evighet) och jag tänker inte stanna här nere i bottenskiktet särskilt länge. Tro mig. Tro mig. Ge mig fem röda och några tillfälle att skriva av mig några dåliga metaforer på min blogg om livets obligatoriska jävlighet och - jag kommer igen.
Så klart.
Det är ju för fan snart jul. Min bästa tid på året.. Hey, vem vill ha huvudet i sanden då? Inte jag i alla fall.
This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't
You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breathe
Until their dying breath
No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took
And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else's heart
Pumping someone else's blood
And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again
-Regina Spektor
Maktlöshet
Det var evigheters evigheter sen sist känslan infann sig, det känner jag nu. Man går omkring i nuet men befinner sig nån helt annanstans, man kan inte sova... och bara nämn hans namn och fjärilarna drar igång en rave-fest i magen.
När man tänker på det finns det inga Tänk om det var sådär istället.. så bra det hade varit då eller Han ÄR rätt, det är bara jag som gör fel. Inget Detta sårar mig, men han bättrar sig nog. Och absolut inget Jag kommer nog ändå aldrig hitta någon bättre. Lika bra jag stannar... En mycket skön känsla, med andra ord. Sällsynt och förhållandevis få förunnad.
Ja, usch och fy så oförskämt lycklig jag borde vara. Nästan så jag borde skämmas.
Och jo, med hjärtat lätt som en fjäder har jag ändå en stor sten i magen när jag nu tänker på en av de allra närmaste och mest betydelsefulla personerna i mitt liv. Han som endast förtjänar det bästa. Men har tyvärr genom åren fått gå igenom en massa skit han inte borde behöva gå igenom. Stark som han är har han dock alltid stått där han står.
Och en dag kom hon, den där han verkligen väntat på och förtjänat. Hon med stort H som kom med fjärilarna sömnlösheten, pirret i magen och lyckorusen. Hon var den sista pusselbiten, den finaste pralinen i chokladasken.
Hon var den både han, och alla andra avgudade. Stark, glad och omtänksam. De skulle leva tillsammans. Och det gjorde de också en underbar tid.
Men så kom den där. Den där jävla sjukdomen. Som en blixt från klarblå himmel. Du var stark och vi trodde på dig, stenhårt. Och du kämpade tappert emot under en lång tid. Men inte ens du var odödlig.
Du, vackra Ängel. Du skulle inte lämna honom än. Inte heller dina små flickor. Varför? Varför? Varför?
Jag undrar bara, Varför?
Brorsan, be strong. Vi finns här, allihop. Alltid.