Det Lilla Livet
Ååh, vad jag vill uppdatera min blogg oftare.. Jag vill skriva skriva skriva. Om alla tankar jag har i min galna skalle.. Men.. Jag hittar ingen inspiration. Visst, jag skulle likt alla andra miljontals bloggare världen över kunna skriva en detta-har-jag-gjort-idag-blogg. En blogg att uppdatera minst 10 gånger om dagen, där man beskriver allt från dagens första toalettbesök och mjölkinköpet på Ica (inte i mitt fall då, såklart..Icas mjölk är säkert dålig och sur. Precis som köttfärsen. Heehee.) till strukturen på luddet i naveln...
Jag skulle kunna beskriva varje morgon jag sätter på 175:an mot Malmö klokan 06.00 och traskar som en stum zombie uppför trappan till omklädningsrummet på Coop och önskar att klockan aldrig ringt. Skulle kunna beskriva mina arbetsdagar med mina sötgalna, underbara arbetskamrater och mina kära och mindre kära stammiskunder. Ni skulle kunna få veta allt om mina smörgåstårtor, ostar och skinkfrallor. Och visst hade jag kunnat skriva sidmeter om mina eftermiddagar, i soffan, över den sociala koppen med vännerna, på gymmet.. Mina helger med utgång och party, bakfyllor och flum.
Det hade kunnat bli mycket, men hey, hur mycket intresserar det omvärlden? Och... Varje dag är ofta den andra lik.
En känsla jag fortfarande inte vant mig vid.
Men tro nu inte att jag är missnöjd med tillvaron, jag är inte sån. Always look on the bright sides of life, som nån sa. Uppskatta det Lilla Livet, som nån annan sa. I do I do, som fan. Jag tackar Gud (ja, eller nån kufe som kom på allt) varje dag för allt, vänner, familj och bekväma tillvaro. Det gör jag, ännu mer än jag gjorde innan.
Men jag antar att det tar lika lång tid att vänja sig tillbaka med vardagen som att vänja sig av med den...
Jag skulle kunna beskriva varje morgon jag sätter på 175:an mot Malmö klokan 06.00 och traskar som en stum zombie uppför trappan till omklädningsrummet på Coop och önskar att klockan aldrig ringt. Skulle kunna beskriva mina arbetsdagar med mina sötgalna, underbara arbetskamrater och mina kära och mindre kära stammiskunder. Ni skulle kunna få veta allt om mina smörgåstårtor, ostar och skinkfrallor. Och visst hade jag kunnat skriva sidmeter om mina eftermiddagar, i soffan, över den sociala koppen med vännerna, på gymmet.. Mina helger med utgång och party, bakfyllor och flum.
Det hade kunnat bli mycket, men hey, hur mycket intresserar det omvärlden? Och... Varje dag är ofta den andra lik.
En känsla jag fortfarande inte vant mig vid.
Men tro nu inte att jag är missnöjd med tillvaron, jag är inte sån. Always look on the bright sides of life, som nån sa. Uppskatta det Lilla Livet, som nån annan sa. I do I do, som fan. Jag tackar Gud (ja, eller nån kufe som kom på allt) varje dag för allt, vänner, familj och bekväma tillvaro. Det gör jag, ännu mer än jag gjorde innan.
Men jag antar att det tar lika lång tid att vänja sig tillbaka med vardagen som att vänja sig av med den...
Kommentarer
Trackback