stinelin - min lilla värld i den stora

Det börjar ljusna.  Natten börjar gå mot sitt slut. Himlen börjar bli lite sådär harmoniskt rödaktig i horisonten, fåglarna kvittrar och morgondaggen börjar lägga sig. Djuren börjar sakta vakna upp, gå ur sina små boningar och sträcka på sina små kroppar, redo att möta en ny spännande dag... I husen ligger folk och sover så sött, snart är även de redo att möta en ny dag. Utsövda, fräscha och pigga. Allt är så tyst och fridfullt.

Så idylliskt, så vackert.

Men, plötsligt störs friden av något fruktansvärt. Fåglarna blir plötsligt knäpp tysta, djuren flyr tillbaka in i sina bon.. På trottoaren hörs ett högljutt klampande. Ett ljud av klackar mot asfalt. Men det är inte det där sexiga klick-klack-ljudet som modellerna på catwalken, det är mer Big Moma goes stiletto run.. En kvinnlig varelse med svart mascara på kinderna, rosa läppstift 5 cm från läpparna och en f.d frisyr hängande i stripiga tesar framför ansiktet uppenbarar sig och alla håller andan inför denna skräckbild. Hon kan knappt hålla ögonen öppna och funderar seriöst på att slagga under ett träd för vägen hem till Gamla Veberödsvägen verkar vara oändlig.. Men hon går och går - snarare halvspringer och snubblar ungefär vartannat steg -  och tillslut lyckas hon ta sig in i sitt gula lilla hus och lyckas nästan ta slut på områdets vattentillgångar varpå hon ser sig själv i spegeln. Etfer en smärre chock och x-antal ångestattacker lyckas hon slutligen tvätta av sig krigsmålningen, borsta tänderna och sikta på sängen och möter på vägen sin stackars pappa som är på väg till jobb... 

Hon vaknar efter inte allt för många timmar och önskar att hon aldrig fötts och den eviga söndagsmorgons-frasen går genom huvudet:
Jag ska aldrig dricka igen.