Förbannat f.d pucko bekänner:

Det är en vacker dag troligen någon gång i början på juni. Den svenska solen (som är lika blyg som resten av landet) vågar för första gången på evigheter kika fram bakom en molntuss och sprida en del av sin ljuva värme. Du ser ut genom fönstret och tänker: 
"ÅÅÅH, en solstråle! NU måste jag ju bara dra till beachen!"
Varpå du drar på dig din dammiga minibikini du hade när du var fjorton och späd som en kalv och inser att din kropp inte riktigt motsvarar den tunnhet den låg inne med för x-antal år sedan.. Du tänker nu i aggressiv desperation att du fanimig måste ta tag i saken och gå ner några kilon.
Du går sedan ner till närmsta affär för att hitta något hälsosamt och kalorisnålt att äta - helt på rätt väg, alltså. Du är fortfarande inställd på att faktiskt äta, om än med lite mer eftertanke. 
Men som en blixt och skyfall från en klarblå himmel attakerar de dig : de tio miljoner löpsedlarna med budskapet:

"BIKINIÅNGEST? SÅHÄR GÅR DU NER MINST TIO KILO I VECKAN! (heeeeelt hälsosamt och vi garanteeerar att det funkar och håller) DU HINNER INNAN BADSÄSONGEN! TESTA KÄNDISARNAS MIRAKELDIET!"

Stora feta ångestpackade bokstäver stirrar på dig från alla håll och formligen skriker åt dig att du är tjock, ful äcklig och värdelös. (Ja, o ingen annan, bara du. Det ser du ju på alla snygga kändistjejer inuti tidningarna som ALLTID är så perfekta..på bild.) Du måste helt enkelt sluta äta och bli snygg. NU. Punkt.
 
Efter att du självklart köpt tio olika skvallertidingar med tomma och orealistiska bli-smal-snabbt-löften finner du ett passande alternativ a´la Madonna som går ut på sjögrässoppa till frukost, ångkokta grönsaker till lunch och en halv kokt räka till middag (glöm inte proteinet!) och dessutom låter denna mirakelkur dig unna dig det goda i livet i form av två russin till efterrätt. Självklart är inte detta nog utan den innehåller också minst 5 timmars träning om dagen i form av tre marathonlopp och ändlösa vikt-och yogaövningar. 
Bara tanken gör dig utmattad.. Men kan Madonna så kan ju du. För du är ju ingen mes helt utan självdisciplin! 

De följande två, max tre dagarna sitter du där och sörplar på din smaksenstaion till sjögrässoppa med träningsvärken pumpande på ställen där du inte ens visste att du hade muskler. Och hungern, för att inte tala om denna plågoande som gör sig påmind varenda nanosekund av din vakna tid. Tankarna krestar uteslutande kring mat. Fet, söt god och proppfull med kalorier. Men förbjuden.
Fast efter allt detta självplågeri ska du ju nu självklart få din belöning: Viktnedgång. SNABBT. Så självklart ställer du dig på vågen glad i hågen och förväntar dig ett ras på cirka 5 kg. Men upptäcker till din förvåning att siffrorna inte ändrats ett dugg sen du senast stod där. Din första reaktion är att det nog är fel på vågen... Men ju mer det går upp för dig att ditt självdestruktiva beteende inte givit någon utdelning desto mer rinner hoppet av dig och du inser att du nog ÄR totalt jävla värdelös, trots allt. Och rusar ner till affären och låter ditt kaloribegär löpa amok, vilket följaktligen leder till raka motsatsen: ViktUPPGÅNG, och det enda som gick ner var ditt självförtroende.

Det känns igen, va?


Men hey, ärligt talat, tror du verkligen att du blir en bättre människa av att leva i ständig hunger, oro och tjock-ångest?! Vad gör ett par slimmade spiror och en platt mage egentligen i slutändan? Tro mig, orden kommer från en undertecknad som vet. Motvilligt sväljer jag min numer feta stolthet och erkänner: Nej, jag och Maten har inte alltid haft en helt hälsosam relation. För visst har jag som många andra kontrollfreakde själar räknat varenda kalori som passerat mina läppar, visst har jag lusläst "Madonnas" helvetes-dieter (och alla andra orealistiska dieter du kan hitta i en tidning eller på en internetsajt, för den delen) som och försökt efterleva dem utan att inse att ett sådant leverne i slutändan leder till döden. Känt mig värdelös om jag råkat äta en halv chokladruta. Som säkert ökat mitt kaloriintag med 20 kalorier. Skillnaden från mitt ovanstående exempel är här att jag aldrig lät mig själv komma in i "jag-ger-upp-och-köper-choklad-fasen". Jag är inte den som vanligen ger mig in i något jag gett mig fan på och ger upp om jag inte dör, torteras eller mutas. Jag kämpar till jag inte orkar mer. Sån är jag.

Och jo, smal blev jag..  Men blev jag en bättre människa? Mer framgångsrik? Lyckligare? Du skojar va?

Och sen kom den dagen då jag hört för många "Du äter ju inget!", "Åh, så smal du ääär" (både från oroliga - men äckligt nog även avundsjuka - personer) Och innan jag fallit ner för det där sista trappsteget och hängivit mig totalt åt dikatorn i ätstörningshelvetet sa rösten i det sista av min vettiga hjärna ifrån och undrade vad poängen med ständig hunger, frossa, trötthet, extrema humörsvängningar och yrselattacker egentligen var. 
Och efter lite hjälpsamma samtal från vänner och familj lyckades jag själv ta mig upp och sortera ut de förbannat, urbota dumma idéerna jag fått i mitt huvud. Det tog ett tag men jag klarade det. Kanske delvis för att jag aldrig hann bli sjuk på riktigt..  
OCH för att fortsätta att statyera mig själv som ett  (ganska?) bra exempel: Jag har nu verkligen lärt mig hur man äter, utan att bli tjock, utan att vara hungrig. Man kan äta glass och choklad ibland utan att gå upp tusen kilo och läggas in för akut fetma. Faktiskt.  

Och varje gång jag ser de vidriga bantarlöpsedlarma på väggarna är jag så jävla glad att jag inte åkte dit. Och så förbannad på folk som ens vågar påstå att samhället och medierna inte är den främsta orsaken till att tjejer och killar i ett fullt utvecklat i-land med överflödig tillgång på livsmedel dör av samma åkomma som de svältande barnen i ett undernärt Afrika.  


   

Kommentarer
Postat av: Sara

fan vad starkt, jag försöker intala mig själv samma sak!

2008-07-25 @ 20:15:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback