Dagens goda gärning: Bortkastad
Efter en lååång midsommarhelg som var allt utom vilosam (jag menar, är det midsommar så är det. Trots storm, regn och hagel..) var det ju åter dags imorse att sätta klockan på 05.00, helt i vanlig ordning.
Och som helt i vanlig ordning är ju måndagar på Coop Extra också vad de är. D.v.s helt i avsaknad av lugn och harmoni och tillstymmelse till vila.
Trött och utmattad efter jobb (alltså, ännu mer än en vanlig måndag utan föregående midsommar) stiger jag på 130:an mot Lund och börjar - som vilken annan tråkig osocial samt utarbetad svenne som helst - att leta efter ett ledigt säte så att jag bara skulle kunna få ägna mig åt mig själv och min Ipod i hela 45 ljuvliga minuter. Och till min stora lycka finner jag ett enda helt ledigt säte längst fram (ännu bättre så jag slipper det där annars enda lediga säte allra längst bak mitt i tuffa gängets zoner) och börjar fumla efter min älskade slitna och en gång skinande vita gamla Ipod Shuffle. Med fingret på start-knappen avbryts min begynnande extas av ett:
-Skulle man kunna få sitta här hos dig?
Jag vänder mig stelt och ler ett klistrad leende.åt en stor tjock man som ler smörigt och stinker gammal öl rakt i mitt ansikte,
-Jovisst.
Varpå gubben glatt lägger till med en stark underton:
-Eller.. bredvid dig kanske jag får säga. Hos dig kanske är lite att ta i.. hä hä.
-Mmm. Hehe. Jo...
Jag väljer att använda mitt inbyggda påklistrade jag-låtsas-vara-trevlig-men-egentligen-vill-jag-slå-dig-leende som jag använder dagligen i mitt serviceinriktade yrke bakom delikatessdisken för att sedan totalt igonera honom, studera Värnhems vackra betongvy och låta The Knifes Silent Shout gudomligt pulsera genom mina trumhinnor.
Efter fem himmelska minuter avbryts jag återigen.
Gubben: Ska du av i Lund eller?
Jag : Åh. Ursäkta vad sa du?
Gubben: Å jasså, du lyssnar på sånt. Jaja, men då var det inget.. Låt inte mig störa. Jag trodde du inte hade nåt annat för dig.
Jag: Åh..
Jag sätter långsamt åter på Ipoden och gubben säger:
-Jaa, för jag tänkte att här kunde jag starta ett trevligt samtal. Men, nä..låt inte mig vara till besvär.
Jag ler ett stelt leende och tänker återigen ignorera honom men då anfaller samvetet mig.. Stackars gubbe som sitter här och luktar sprit. Han har säkert supit bort både fru och barn.. och hans enda vänner är säkert bänk-maffian på Värnhem. Varför skulle jag inte kunna ge stackarn några minuter av min fritid? Hur farligt kan det vara? Han vill nog bara prata av sig lite. Go on, man...
Jag: Ehm, joo. Jag ska till Lund. Du då?
Gubben: Jag ska bara till Arlöv jag.. Och jag ska berätta för dig att dessa förbannade bussarna är inte värda ett öre. Chauförrerna har minsann stulit mina pengar flera gånger om och dragit för mycket på mitt kort och... bla blaa. blaa. Det är förjävligt!...bla blaa. Man blir så arg.... Blaa blaa. Det var bättre förr... JA, alltså.. Det ÄR förjävligt. Och för att inte tala om.. blaa.
Efter ca 15 olidligt långa minuter och säkert 50 "Det är förjävligt" senare börjar jag undra ifall gubben skulle av i Kiruna eller Arlöv. Inte för att jag lyssnat, men hans monolog om världens obotliga jävlighet var verkligen inte alls av intresse. Och inte var det särskilt uppiggande iheller. Och när han äntligen säger att nästa station är hans slutdestination kommer jag inte annat för mig än att säga:
-Åh, är vi redan i Arlöv? (ERROOOR!)
-Jajamensan. Det måste ju betyda att du tyckte vårt samtal var så himla roligt så du inte märkte att tiden gick! Ha det så bra och hoppas vi ses igen!
(Lika kul som ett skoskav på lilltån, gubbe lilla. Dessutom brukar ett samtal bygga på minst iallafall en dialog och nej, jag hoppas verkligen inte vi ses igen)
-Ja,vårt..eh..samtal.. var ju jättetrevligt! Ja, verkligen. Det..eh..samma. Hejdå!
Jag menar... här lägger man ner sin sällsynta fritid på att vara solidarisk mot sina medmänniskor. Och vad är tacken?! Man får agera klagomur mot en alkis som haft en jävligt dålig dag och som klokt nog slarvat bort de som skulle brytt sig och ägnat sig åt att träna sin promilletålighet istället...
Tack som fan. Det var sista gången jag var trevlig!
HMPF!
Och som helt i vanlig ordning är ju måndagar på Coop Extra också vad de är. D.v.s helt i avsaknad av lugn och harmoni och tillstymmelse till vila.
Trött och utmattad efter jobb (alltså, ännu mer än en vanlig måndag utan föregående midsommar) stiger jag på 130:an mot Lund och börjar - som vilken annan tråkig osocial samt utarbetad svenne som helst - att leta efter ett ledigt säte så att jag bara skulle kunna få ägna mig åt mig själv och min Ipod i hela 45 ljuvliga minuter. Och till min stora lycka finner jag ett enda helt ledigt säte längst fram (ännu bättre så jag slipper det där annars enda lediga säte allra längst bak mitt i tuffa gängets zoner) och börjar fumla efter min älskade slitna och en gång skinande vita gamla Ipod Shuffle. Med fingret på start-knappen avbryts min begynnande extas av ett:
-Skulle man kunna få sitta här hos dig?
Jag vänder mig stelt och ler ett klistrad leende.åt en stor tjock man som ler smörigt och stinker gammal öl rakt i mitt ansikte,
-Jovisst.
Varpå gubben glatt lägger till med en stark underton:
-Eller.. bredvid dig kanske jag får säga. Hos dig kanske är lite att ta i.. hä hä.
-Mmm. Hehe. Jo...
Jag väljer att använda mitt inbyggda påklistrade jag-låtsas-vara-trevlig-men-egentligen-vill-jag-slå-dig-leende som jag använder dagligen i mitt serviceinriktade yrke bakom delikatessdisken för att sedan totalt igonera honom, studera Värnhems vackra betongvy och låta The Knifes Silent Shout gudomligt pulsera genom mina trumhinnor.
Efter fem himmelska minuter avbryts jag återigen.
Gubben: Ska du av i Lund eller?
Jag : Åh. Ursäkta vad sa du?
Gubben: Å jasså, du lyssnar på sånt. Jaja, men då var det inget.. Låt inte mig störa. Jag trodde du inte hade nåt annat för dig.
Jag: Åh..
Jag sätter långsamt åter på Ipoden och gubben säger:
-Jaa, för jag tänkte att här kunde jag starta ett trevligt samtal. Men, nä..låt inte mig vara till besvär.
Jag ler ett stelt leende och tänker återigen ignorera honom men då anfaller samvetet mig.. Stackars gubbe som sitter här och luktar sprit. Han har säkert supit bort både fru och barn.. och hans enda vänner är säkert bänk-maffian på Värnhem. Varför skulle jag inte kunna ge stackarn några minuter av min fritid? Hur farligt kan det vara? Han vill nog bara prata av sig lite. Go on, man...
Jag: Ehm, joo. Jag ska till Lund. Du då?
Gubben: Jag ska bara till Arlöv jag.. Och jag ska berätta för dig att dessa förbannade bussarna är inte värda ett öre. Chauförrerna har minsann stulit mina pengar flera gånger om och dragit för mycket på mitt kort och... bla blaa. blaa. Det är förjävligt!...bla blaa. Man blir så arg.... Blaa blaa. Det var bättre förr... JA, alltså.. Det ÄR förjävligt. Och för att inte tala om.. blaa.
Efter ca 15 olidligt långa minuter och säkert 50 "Det är förjävligt" senare börjar jag undra ifall gubben skulle av i Kiruna eller Arlöv. Inte för att jag lyssnat, men hans monolog om världens obotliga jävlighet var verkligen inte alls av intresse. Och inte var det särskilt uppiggande iheller. Och när han äntligen säger att nästa station är hans slutdestination kommer jag inte annat för mig än att säga:
-Åh, är vi redan i Arlöv? (ERROOOR!)
-Jajamensan. Det måste ju betyda att du tyckte vårt samtal var så himla roligt så du inte märkte att tiden gick! Ha det så bra och hoppas vi ses igen!
(Lika kul som ett skoskav på lilltån, gubbe lilla. Dessutom brukar ett samtal bygga på minst iallafall en dialog och nej, jag hoppas verkligen inte vi ses igen)
-Ja,vårt..eh..samtal.. var ju jättetrevligt! Ja, verkligen. Det..eh..samma. Hejdå!
Jag menar... här lägger man ner sin sällsynta fritid på att vara solidarisk mot sina medmänniskor. Och vad är tacken?! Man får agera klagomur mot en alkis som haft en jävligt dålig dag och som klokt nog slarvat bort de som skulle brytt sig och ägnat sig åt att träna sin promilletålighet istället...
Tack som fan. Det var sista gången jag var trevlig!
HMPF!
Renlevnadsplaner
Jiizus, vilken vecka. Redan klockan fem på måndagsmorgonen börjar det, efter cirka två timmars sömn. Från ingenstans kom en knytnäve och nitade mig rakt i nyllet och sedan dess har jag varit ödets lilla boxkudde hela veckan. Det mesta som har kunnat gå fel ha också gjort det och samtidigt som jag haft jättekul på studenter och träffat folk har allt annat gått mot mina beräkningar. (fast sen har ju mitt horoskop i Kvällsposten varit lite lurigt hela veckan, också..)
Och eftersom min djävuls-vecka mer eller mindre är uppbyggt kring två beroendeframkallande fenomen (kalla det vad du vill) så har jag nu moget nog beslutat mig för att drastiskt dra ner på dessa. De båda faktorerna är följande:
1. Alkohol - Ett berusningsmedel som inleder dig i falsk lycka, dränker depressioner för att sedan lämna dig ångerfull, bakfull övergiven och ännu mer deprimerad. Vilket gärna leder till att du tar till mer nästa gång och även oftare för att uppnå samma effekt, vilket leder till ett helvete för nära och kära då du ofta uppträder på ett motbjudande och känslokallt vis. Nämnda ämne har även en tendens att få dig att säga och göra sker du egentligen inte menar, eller ens vet om att du gör, vilket också kan leda till en hög oönskade konsekvenser.
2. Män - Ett annat lurigt berusningsmedel som ofta också inleder dig i falsk lycka men även trygghet och upprymdhet. Också bieffekterna är ungefär de samma: Risken för beroende är hög och även här ligger du som har genetiska anlag för det också i riskzonen för att efter ruset lämnas övergiven och ångerfull. För överkänsliga ibland även på gränsen till bitter (ja, ibalnd nästan asförbannad), Män har liksom ovanstående substans också en tendens att få dig att säga och göra saker du i "nyktert" ( dvs utan Mannens närvaro) tillstånd inte riktigt skulle ha sagt eller gjort.
Som ni ser har de båda en viss samhörighet... Fast som med allt annat har man ju olika tålighet för olika saker och personligen har jag inga större problem med den förstnämnda, men borde ta det försiktigare med med nr 2...
I vilket fall ska jag i båda fallen i fortsättningen satsa på kvalitet före kvantitet för att förhindra vidare problem.
Ni vet, dyrare vinare på systemet och dyrare..ja.. anyway..
Dagens på jobb:
Stina slår generat Marias nummer på jobbtelefonen
Maria: Ja?
Stina (stressad och pratar i 120): Alltså...du.. jag var jättekissig och pallade inte stå i kö till damernas..så jag gick till herrarnas. Men så..gick dörren i baklås o jag sitter fast och jag har verkligen sjuuukt mycket att göra!!
Maria: HAHA, okej..jag kommer o hjälper dig.
15 minuter av pill och skruv och slit går men inte fan öppnas det nån dörr..
Maria: Men ring Bessim! Han vet nog hur man gör..han brukar väl gå på toa här..
Stina (fortfarande stressad och pratar nog nu i minst 200): Hej Bessim! Det är Stina..alltså, jag och Maria är på herrtoan och dörren går inte att öppna. Vi får inte upp den, verkligen. Maria har försökt jättelänge! Vet du hur man gör?
En totalt ovetande Bessim som uppfattat ungefär halva meddelandet (halvan minus dörren då..): Åh... Öh..Hej! ja-ag...
Stina: ÅH, YEEEES! Maria fixade det nu! Det var inget! Hejdå!
En förvirrad Bessim:..öh..okej. Hejdå...
Och eftersom min djävuls-vecka mer eller mindre är uppbyggt kring två beroendeframkallande fenomen (kalla det vad du vill) så har jag nu moget nog beslutat mig för att drastiskt dra ner på dessa. De båda faktorerna är följande:
1. Alkohol - Ett berusningsmedel som inleder dig i falsk lycka, dränker depressioner för att sedan lämna dig ångerfull, bakfull övergiven och ännu mer deprimerad. Vilket gärna leder till att du tar till mer nästa gång och även oftare för att uppnå samma effekt, vilket leder till ett helvete för nära och kära då du ofta uppträder på ett motbjudande och känslokallt vis. Nämnda ämne har även en tendens att få dig att säga och göra sker du egentligen inte menar, eller ens vet om att du gör, vilket också kan leda till en hög oönskade konsekvenser.
2. Män - Ett annat lurigt berusningsmedel som ofta också inleder dig i falsk lycka men även trygghet och upprymdhet. Också bieffekterna är ungefär de samma: Risken för beroende är hög och även här ligger du som har genetiska anlag för det också i riskzonen för att efter ruset lämnas övergiven och ångerfull. För överkänsliga ibland även på gränsen till bitter (ja, ibalnd nästan asförbannad), Män har liksom ovanstående substans också en tendens att få dig att säga och göra saker du i "nyktert" ( dvs utan Mannens närvaro) tillstånd inte riktigt skulle ha sagt eller gjort.
Som ni ser har de båda en viss samhörighet... Fast som med allt annat har man ju olika tålighet för olika saker och personligen har jag inga större problem med den förstnämnda, men borde ta det försiktigare med med nr 2...
I vilket fall ska jag i båda fallen i fortsättningen satsa på kvalitet före kvantitet för att förhindra vidare problem.
Ni vet, dyrare vinare på systemet och dyrare..ja.. anyway..
Dagens på jobb:
Stina slår generat Marias nummer på jobbtelefonen
Maria: Ja?
Stina (stressad och pratar i 120): Alltså...du.. jag var jättekissig och pallade inte stå i kö till damernas..så jag gick till herrarnas. Men så..gick dörren i baklås o jag sitter fast och jag har verkligen sjuuukt mycket att göra!!
Maria: HAHA, okej..jag kommer o hjälper dig.
15 minuter av pill och skruv och slit går men inte fan öppnas det nån dörr..
Maria: Men ring Bessim! Han vet nog hur man gör..han brukar väl gå på toa här..
Stina (fortfarande stressad och pratar nog nu i minst 200): Hej Bessim! Det är Stina..alltså, jag och Maria är på herrtoan och dörren går inte att öppna. Vi får inte upp den, verkligen. Maria har försökt jättelänge! Vet du hur man gör?
En totalt ovetande Bessim som uppfattat ungefär halva meddelandet (halvan minus dörren då..): Åh... Öh..Hej! ja-ag...
Stina: ÅH, YEEEES! Maria fixade det nu! Det var inget! Hejdå!
En förvirrad Bessim:..öh..okej. Hejdå...
Märks det att jag varit utomlands ett tag?
Efter 12,5 timmars arbetsdag kommer man hem, landar framför datorn och efter ett inte alltför stort antal minuter däckar man antagligen som en gammal utbränd alkis framför teven...
Livet är hårt.
Idag slog det mig stenhårt att jag verkligen befinner mig i landet Mellan. Där man inte ska vara varken för mycket eller för lite. Varken sticka ut eller va tråkig. Var nytänkande men kom inte med alltför radikala idéer. INte tycka för mycket. Det finns ju en risk för förändringar...
Ta ett exempel: År 2005 kom vi på att vi måste ha en nationaldag att fira - liksom de flesta andra länder har. MEN som i de allra flesta fall har en anledning till att just denna dag har satt fotspår i historien. Men vi, vad firar vi? 1983 valde vi datumet 6 juni. Vet alla varför egentligen? PÅ grund av nåt krigsslut, någon form av seger, frihet..?
Jo, vi firar visst att en viss skidåkande snubbe lyckades bli kung för 500 år sedan (HAPPY TIME) och dels firar vi våran flagga, men den får vi inte flagga med för då är vi rasister. Det gäller att vara lite sådär lagom stolt över sitt land, men inte för mycket, för då kanske man trampar på andra kulturer... Och de MÅSTE ju integreras och känna sig välkomna i landet! (Även om de tar "våra" jobb. smutsar ner "våran" kultur med sin religion och sina kyrkor, kommer hit med massa konstiga och säkerligen oätliga maträtter, slåss, stjäler och bråkar. För alla vet ju att denna kriminalitet bara beror på att de och deras konstiga kultur och livsstil som ju är så annorlunda och inte lika civiliserad som vår. Och brotten beror ABSOLUT inte på bristande migrationspolitik.... Men trots att man tycker såhär så är man ju faktiskt inte rasist och man har ju inga fördomar. För vi vet ju att det är sant. Men det vågar vi inte konstatera högt inför varann förrän efter ett par öl på krogen)
Man bör ju också vara ganska försiktig med att sjunga nationalsången, för då kanske någon kanske möjligtvis råkar tycka att man är lite vrång och liite för mycket mer än lagom patriotisk. (Men sanningen är att vi egentligen inte kan vår egen nationalsång)
Men vad ska vi nu äta på denna nya helgdag då? Det måste ju var nåt svenskt... Och DÅ kom något brighthead på den kreativa idén att
"JAG vet, vi firar med sill och nubbe! Och lite supersvenska köttbullar. Och så avslutar vi med SVENSK färskpotatis och så tar vi fram kolgrillen och fyller ett par fläskkotletter och lövbiffar proppfulla med akrylamid och tar ett par jordgubbar med glass till efterrätt!! Så MYSIGT."
YEAH, det är ju svenskt och bra! Jovisst, men känns inte temat igen lite från cirka... fyra andra högtider? Finns det mycket mer att välja på som kan ha etiketten SVENSKT? Knappast.
Ingen mer än jag som känner pressen att söka lite inspiration nån annanstans ifrån? Inte..? Nähä.. Okej då.
Varför inte bara inse att Sverige är allt det här, nubbe sill och midsommarstång, silvergrå volvo och golden retriver, kolgrill och söndereldad fläskkotlett.... MEN att det också är alla andra kulturer och färglada exotiska inslag som faktiskt utgör en större och större del av oss. Varför kan inte det vara lika svenskt? För vad hade vi varit utan allt detta..? Boooring.
Nee, jag blir nog lite lagom trött på det här.
Livet är hårt.
Idag slog det mig stenhårt att jag verkligen befinner mig i landet Mellan. Där man inte ska vara varken för mycket eller för lite. Varken sticka ut eller va tråkig. Var nytänkande men kom inte med alltför radikala idéer. INte tycka för mycket. Det finns ju en risk för förändringar...
Ta ett exempel: År 2005 kom vi på att vi måste ha en nationaldag att fira - liksom de flesta andra länder har. MEN som i de allra flesta fall har en anledning till att just denna dag har satt fotspår i historien. Men vi, vad firar vi? 1983 valde vi datumet 6 juni. Vet alla varför egentligen? PÅ grund av nåt krigsslut, någon form av seger, frihet..?
Jo, vi firar visst att en viss skidåkande snubbe lyckades bli kung för 500 år sedan (HAPPY TIME) och dels firar vi våran flagga, men den får vi inte flagga med för då är vi rasister. Det gäller att vara lite sådär lagom stolt över sitt land, men inte för mycket, för då kanske man trampar på andra kulturer... Och de MÅSTE ju integreras och känna sig välkomna i landet! (Även om de tar "våra" jobb. smutsar ner "våran" kultur med sin religion och sina kyrkor, kommer hit med massa konstiga och säkerligen oätliga maträtter, slåss, stjäler och bråkar. För alla vet ju att denna kriminalitet bara beror på att de och deras konstiga kultur och livsstil som ju är så annorlunda och inte lika civiliserad som vår. Och brotten beror ABSOLUT inte på bristande migrationspolitik.... Men trots att man tycker såhär så är man ju faktiskt inte rasist och man har ju inga fördomar. För vi vet ju att det är sant. Men det vågar vi inte konstatera högt inför varann förrän efter ett par öl på krogen)
Man bör ju också vara ganska försiktig med att sjunga nationalsången, för då kanske någon kanske möjligtvis råkar tycka att man är lite vrång och liite för mycket mer än lagom patriotisk. (Men sanningen är att vi egentligen inte kan vår egen nationalsång)
Men vad ska vi nu äta på denna nya helgdag då? Det måste ju var nåt svenskt... Och DÅ kom något brighthead på den kreativa idén att
"JAG vet, vi firar med sill och nubbe! Och lite supersvenska köttbullar. Och så avslutar vi med SVENSK färskpotatis och så tar vi fram kolgrillen och fyller ett par fläskkotletter och lövbiffar proppfulla med akrylamid och tar ett par jordgubbar med glass till efterrätt!! Så MYSIGT."
YEAH, det är ju svenskt och bra! Jovisst, men känns inte temat igen lite från cirka... fyra andra högtider? Finns det mycket mer att välja på som kan ha etiketten SVENSKT? Knappast.
Ingen mer än jag som känner pressen att söka lite inspiration nån annanstans ifrån? Inte..? Nähä.. Okej då.
Varför inte bara inse att Sverige är allt det här, nubbe sill och midsommarstång, silvergrå volvo och golden retriver, kolgrill och söndereldad fläskkotlett.... MEN att det också är alla andra kulturer och färglada exotiska inslag som faktiskt utgör en större och större del av oss. Varför kan inte det vara lika svenskt? För vad hade vi varit utan allt detta..? Boooring.
Nee, jag blir nog lite lagom trött på det här.
At Mimmi's
Jahapp, sitter just nu i ett hus i Åkarp. Närmare bestämt Mimmis hus. Och jag är minst sagt fylld av nostalgi och de vackra minnena från ungefär ett år kommer tillbaka och jag minns det där ljuva pirret i magen som Mimmi har just nu.
Hon ska nämligen på bal idag. Den lille jäveln. Jag är inte alls avundsjuk på henne och hennes rosa klänning, glassiga smycken dyra smink och år av planering... Inte alls.. Mitt liv är ju sååå händelserikt just nu. Massa events, planer och glitter o glamour. Maaassor. Jag är inte bitter :)
Men i vilket fall så har jag fått äran att få sminka henne inför denna stora kväll. Och därmed är jag nu ytterst nervös..Tänk om jag förstör hennes ljuva outfit?
fast hon är ändå så snygg, så det märks nog inte i så fall.
Wish the star-stylist good luck folks!
Hon ska nämligen på bal idag. Den lille jäveln. Jag är inte alls avundsjuk på henne och hennes rosa klänning, glassiga smycken dyra smink och år av planering... Inte alls.. Mitt liv är ju sååå händelserikt just nu. Massa events, planer och glitter o glamour. Maaassor. Jag är inte bitter :)
Men i vilket fall så har jag fått äran att få sminka henne inför denna stora kväll. Och därmed är jag nu ytterst nervös..Tänk om jag förstör hennes ljuva outfit?
fast hon är ändå så snygg, så det märks nog inte i så fall.
Wish the star-stylist good luck folks!
På er begäran
-"Varför uppdaterar du aldrig din blogg längre?"
-"Ehm... jag vet inte.. antar bara att folk inte är alldeles roade av att läsa en detaljerad beskrivning om hur man skär ost, skivar salami, brer smör på en bulle eller lagar rödbetssallad...?"
För detta och ibland lite träning följt av akutenvistelser med sina vänner är väl det man gör om dagarna... Fast det sistnämnda sker mindre sällan, dock.
Dagens SMS: "Hej! Vi är på akuten.. Ta fram Chorizokorven! Puss"
Jag börjar få ett begär av ett par meningsfulla mål att sträva mot. När min blogg inte kan handla om annat än den nya Parmaskinkan och Gruyéreosten i delikatessdisken på Coop Extra (no offense, jag älskar er) och livet går i sina samma gamla äta-jobba-sova-lunk utan ljuset långt där framme i tunneln blir man nästan lite smått deprimerad. Jag vill ha nåt att bita i. En morot att jaga...
Men var inte orolig, planen är under uppbyggnad. Aight?:)
-"Ehm... jag vet inte.. antar bara att folk inte är alldeles roade av att läsa en detaljerad beskrivning om hur man skär ost, skivar salami, brer smör på en bulle eller lagar rödbetssallad...?"
För detta och ibland lite träning följt av akutenvistelser med sina vänner är väl det man gör om dagarna... Fast det sistnämnda sker mindre sällan, dock.
Dagens SMS: "Hej! Vi är på akuten.. Ta fram Chorizokorven! Puss"
Jag börjar få ett begär av ett par meningsfulla mål att sträva mot. När min blogg inte kan handla om annat än den nya Parmaskinkan och Gruyéreosten i delikatessdisken på Coop Extra (no offense, jag älskar er) och livet går i sina samma gamla äta-jobba-sova-lunk utan ljuset långt där framme i tunneln blir man nästan lite smått deprimerad. Jag vill ha nåt att bita i. En morot att jaga...
Men var inte orolig, planen är under uppbyggnad. Aight?:)