Dagens goda gärning: Bortkastad
Efter en lååång midsommarhelg som var allt utom vilosam (jag menar, är det midsommar så är det. Trots storm, regn och hagel..) var det ju åter dags imorse att sätta klockan på 05.00, helt i vanlig ordning.
Och som helt i vanlig ordning är ju måndagar på Coop Extra också vad de är. D.v.s helt i avsaknad av lugn och harmoni och tillstymmelse till vila.
Trött och utmattad efter jobb (alltså, ännu mer än en vanlig måndag utan föregående midsommar) stiger jag på 130:an mot Lund och börjar - som vilken annan tråkig osocial samt utarbetad svenne som helst - att leta efter ett ledigt säte så att jag bara skulle kunna få ägna mig åt mig själv och min Ipod i hela 45 ljuvliga minuter. Och till min stora lycka finner jag ett enda helt ledigt säte längst fram (ännu bättre så jag slipper det där annars enda lediga säte allra längst bak mitt i tuffa gängets zoner) och börjar fumla efter min älskade slitna och en gång skinande vita gamla Ipod Shuffle. Med fingret på start-knappen avbryts min begynnande extas av ett:
-Skulle man kunna få sitta här hos dig?
Jag vänder mig stelt och ler ett klistrad leende.åt en stor tjock man som ler smörigt och stinker gammal öl rakt i mitt ansikte,
-Jovisst.
Varpå gubben glatt lägger till med en stark underton:
-Eller.. bredvid dig kanske jag får säga. Hos dig kanske är lite att ta i.. hä hä.
-Mmm. Hehe. Jo...
Jag väljer att använda mitt inbyggda påklistrade jag-låtsas-vara-trevlig-men-egentligen-vill-jag-slå-dig-leende som jag använder dagligen i mitt serviceinriktade yrke bakom delikatessdisken för att sedan totalt igonera honom, studera Värnhems vackra betongvy och låta The Knifes Silent Shout gudomligt pulsera genom mina trumhinnor.
Efter fem himmelska minuter avbryts jag återigen.
Gubben: Ska du av i Lund eller?
Jag : Åh. Ursäkta vad sa du?
Gubben: Å jasså, du lyssnar på sånt. Jaja, men då var det inget.. Låt inte mig störa. Jag trodde du inte hade nåt annat för dig.
Jag: Åh..
Jag sätter långsamt åter på Ipoden och gubben säger:
-Jaa, för jag tänkte att här kunde jag starta ett trevligt samtal. Men, nä..låt inte mig vara till besvär.
Jag ler ett stelt leende och tänker återigen ignorera honom men då anfaller samvetet mig.. Stackars gubbe som sitter här och luktar sprit. Han har säkert supit bort både fru och barn.. och hans enda vänner är säkert bänk-maffian på Värnhem. Varför skulle jag inte kunna ge stackarn några minuter av min fritid? Hur farligt kan det vara? Han vill nog bara prata av sig lite. Go on, man...
Jag: Ehm, joo. Jag ska till Lund. Du då?
Gubben: Jag ska bara till Arlöv jag.. Och jag ska berätta för dig att dessa förbannade bussarna är inte värda ett öre. Chauförrerna har minsann stulit mina pengar flera gånger om och dragit för mycket på mitt kort och... bla blaa. blaa. Det är förjävligt!...bla blaa. Man blir så arg.... Blaa blaa. Det var bättre förr... JA, alltså.. Det ÄR förjävligt. Och för att inte tala om.. blaa.
Efter ca 15 olidligt långa minuter och säkert 50 "Det är förjävligt" senare börjar jag undra ifall gubben skulle av i Kiruna eller Arlöv. Inte för att jag lyssnat, men hans monolog om världens obotliga jävlighet var verkligen inte alls av intresse. Och inte var det särskilt uppiggande iheller. Och när han äntligen säger att nästa station är hans slutdestination kommer jag inte annat för mig än att säga:
-Åh, är vi redan i Arlöv? (ERROOOR!)
-Jajamensan. Det måste ju betyda att du tyckte vårt samtal var så himla roligt så du inte märkte att tiden gick! Ha det så bra och hoppas vi ses igen!
(Lika kul som ett skoskav på lilltån, gubbe lilla. Dessutom brukar ett samtal bygga på minst iallafall en dialog och nej, jag hoppas verkligen inte vi ses igen)
-Ja,vårt..eh..samtal.. var ju jättetrevligt! Ja, verkligen. Det..eh..samma. Hejdå!
Jag menar... här lägger man ner sin sällsynta fritid på att vara solidarisk mot sina medmänniskor. Och vad är tacken?! Man får agera klagomur mot en alkis som haft en jävligt dålig dag och som klokt nog slarvat bort de som skulle brytt sig och ägnat sig åt att träna sin promilletålighet istället...
Tack som fan. Det var sista gången jag var trevlig!
HMPF!
Och som helt i vanlig ordning är ju måndagar på Coop Extra också vad de är. D.v.s helt i avsaknad av lugn och harmoni och tillstymmelse till vila.
Trött och utmattad efter jobb (alltså, ännu mer än en vanlig måndag utan föregående midsommar) stiger jag på 130:an mot Lund och börjar - som vilken annan tråkig osocial samt utarbetad svenne som helst - att leta efter ett ledigt säte så att jag bara skulle kunna få ägna mig åt mig själv och min Ipod i hela 45 ljuvliga minuter. Och till min stora lycka finner jag ett enda helt ledigt säte längst fram (ännu bättre så jag slipper det där annars enda lediga säte allra längst bak mitt i tuffa gängets zoner) och börjar fumla efter min älskade slitna och en gång skinande vita gamla Ipod Shuffle. Med fingret på start-knappen avbryts min begynnande extas av ett:
-Skulle man kunna få sitta här hos dig?
Jag vänder mig stelt och ler ett klistrad leende.åt en stor tjock man som ler smörigt och stinker gammal öl rakt i mitt ansikte,
-Jovisst.
Varpå gubben glatt lägger till med en stark underton:
-Eller.. bredvid dig kanske jag får säga. Hos dig kanske är lite att ta i.. hä hä.
-Mmm. Hehe. Jo...
Jag väljer att använda mitt inbyggda påklistrade jag-låtsas-vara-trevlig-men-egentligen-vill-jag-slå-dig-leende som jag använder dagligen i mitt serviceinriktade yrke bakom delikatessdisken för att sedan totalt igonera honom, studera Värnhems vackra betongvy och låta The Knifes Silent Shout gudomligt pulsera genom mina trumhinnor.
Efter fem himmelska minuter avbryts jag återigen.
Gubben: Ska du av i Lund eller?
Jag : Åh. Ursäkta vad sa du?
Gubben: Å jasså, du lyssnar på sånt. Jaja, men då var det inget.. Låt inte mig störa. Jag trodde du inte hade nåt annat för dig.
Jag: Åh..
Jag sätter långsamt åter på Ipoden och gubben säger:
-Jaa, för jag tänkte att här kunde jag starta ett trevligt samtal. Men, nä..låt inte mig vara till besvär.
Jag ler ett stelt leende och tänker återigen ignorera honom men då anfaller samvetet mig.. Stackars gubbe som sitter här och luktar sprit. Han har säkert supit bort både fru och barn.. och hans enda vänner är säkert bänk-maffian på Värnhem. Varför skulle jag inte kunna ge stackarn några minuter av min fritid? Hur farligt kan det vara? Han vill nog bara prata av sig lite. Go on, man...
Jag: Ehm, joo. Jag ska till Lund. Du då?
Gubben: Jag ska bara till Arlöv jag.. Och jag ska berätta för dig att dessa förbannade bussarna är inte värda ett öre. Chauförrerna har minsann stulit mina pengar flera gånger om och dragit för mycket på mitt kort och... bla blaa. blaa. Det är förjävligt!...bla blaa. Man blir så arg.... Blaa blaa. Det var bättre förr... JA, alltså.. Det ÄR förjävligt. Och för att inte tala om.. blaa.
Efter ca 15 olidligt långa minuter och säkert 50 "Det är förjävligt" senare börjar jag undra ifall gubben skulle av i Kiruna eller Arlöv. Inte för att jag lyssnat, men hans monolog om världens obotliga jävlighet var verkligen inte alls av intresse. Och inte var det särskilt uppiggande iheller. Och när han äntligen säger att nästa station är hans slutdestination kommer jag inte annat för mig än att säga:
-Åh, är vi redan i Arlöv? (ERROOOR!)
-Jajamensan. Det måste ju betyda att du tyckte vårt samtal var så himla roligt så du inte märkte att tiden gick! Ha det så bra och hoppas vi ses igen!
(Lika kul som ett skoskav på lilltån, gubbe lilla. Dessutom brukar ett samtal bygga på minst iallafall en dialog och nej, jag hoppas verkligen inte vi ses igen)
-Ja,vårt..eh..samtal.. var ju jättetrevligt! Ja, verkligen. Det..eh..samma. Hejdå!
Jag menar... här lägger man ner sin sällsynta fritid på att vara solidarisk mot sina medmänniskor. Och vad är tacken?! Man får agera klagomur mot en alkis som haft en jävligt dålig dag och som klokt nog slarvat bort de som skulle brytt sig och ägnat sig åt att träna sin promilletålighet istället...
Tack som fan. Det var sista gången jag var trevlig!
HMPF!
Kommentarer
Postat av: Sara
haha älskling!! SERIÖST, du borde faktiskt börja skriva krönikor i någon tidning. haha så jävla bra alltså!! <3
Trackback