stinelin - min lilla värld i den stora

Omg! Det var längsen mitt fysiska skick var såhär bottenkört.. Ont på alla möjliga tänkbara ställen. Trötthet obeskrivlig. 
Idag är den sista av de tio dagar av konstant salongsberusning och sinnesförvirring jag levt mig igenom. Idag togs alltså den sista tabletten i min mastodont-pencillin-kur med tillhörande underbara biverkningar som yrsel, illamående, aptitlöshet, hörselnedsättningar, förvirring, matsmältningsbesvär, klåda, hudirritation.. med mera med mera.

Och dessa var de vanligast förekommande. Och nog har jag kunnat pricka av de flesta på listan under denna minst sagt luddiga period. Främst då de som rör den psykiska biten.. förvrringen och det där. Jag vill passa på att be er att inte ta eventuella skumma saker som sagts eller gjorts de senaste dagarna på alldeles för stort allvar.. Jag menar, saker som sägs på fyllan brukar ju kunna avfärdas som omdömeslösa och därmed inte riktigt sanna? Aye?

Weell, lite tips till er som tänkte drabbas av samma åkomma som jag: 
1. SKIT i gymmet, gå inte ens dit bara för att "titta på maskinerna". Smärtan gör sig påmind, tro mig.
2. SKIT i alkohol och partaj. Bakfyllan, huvudvärken och magontet som följer (efter tre cider...) går ej att i ord beskriva. 

Och slutligen till det något som orsakat det hela: Don't ever fuck with my kidneys again!

Jag ljög innan...
Har både varit ute i säkert en halvtimme samt varit uppe lagat en underbar soppa till min sjuka mamma. Payback time, liksom. Dessutom har jag spenderat mindre och mindre tid vid facebook och msn de senaste timmarna. Vilket är väääldigt positivt.

Jag är alltså på gränsen till människa igen. Ett par kilo mindre och lite blekare. Men dock!



Har dessutom bokat ett Japan Rail Pass till mig och Matildorna, vilket innebär att vi under 7 dagars tid kommer få åka hur mycket tåg vill i Japan. När, var och precis hur vi vill. Fan va nice.

Men haaaallå? Nu är mamma också sjuk, ont i magen och sånt. Och pappa jobbar. Vem ska nu ta hand om mig?!
Hjääälp mig. Det gör ooont. Ett glas vatten, tack. Eller lite glass. Eller choklad, spelar ingen roll.

Hallå??! Hasse?! För fan, ställ upp. Jag är ju nästan dödsjuk här ..
 
HAAAALLÅÅÅ!??!!

sniff ...snälla?

Sängliggande betyder nu som alltid att man bör se mästerverket Moulin Rouge minst en gång, och det är självklart redan gjort. Slutar aldrig förvånas över att jag bokstavligen kan varenda ord och ton i denna film utantill och trots detta är jag alltid lika trollbunden. Det enda som skiljer sig från gång till gång är om man känner avundsjuka gentemot Satine och Christian när man själv är oklyckligt kär, eller om man bara njuter av att se dem känna samma sak som en själv om det nu är så att man själv fått magen invaderad av en fjärilssvärm... Jag njuter pretty much.



Usch och fy, jag vill upp och gå. Min annars så spralliga kropp förtvinar för fan här.. min enda motion är förtillfället den när jag lirkar mig ur sängen som en stelopererad 80-åring och hasar mig till köket eller toan. Skitkul, verkligen. Postbilen kom precis.. och jag får inte ens gå ut och hämta posten. Jag är alltså en invalidiserad och isolerad fånge i mitt eget hem. Och mitt enda sällskap är en konstant sovande hund och en dator.. Boooring.

JA, ni får ringa. Som sagt:)  

För övrigt: Gjorde en kort-visit på itt jobb i tron om att kunna jobba, men fick självklart vända i dörren. Dock hann min kära kollega Fija överräcka en fin present till mig.
Eftersom jag råkat avslöja min pinsamma obsession (gud, så pinsamt) av den fruktansvärda plågan till låt: Boten Anna, som jag i smyg brukar dansa loss till bakom kulisserna i styck-rummet på jobb för henne.. så har hon fått för sig att jag är kär i BAsshunter. (HOW COULD THAT BE?)

Och nu föll det sig så att nämnde nörd faktikt gjort ett inköp av x-antal red-bull, cola och juice på självaste Coop Extra Värnhem. Självklart sprade hon detta kvitto som han själv inte ville ha och gav det till mig.

Jag har BASSHUNTERS kvitto, gott folk. Och halva hans kortnummer! FFS!

Chipp och välkomna till Stinas blogg, som ju legat nere ett tag.. Mestadels på grund av inspirationstorka och totala brist på motivation. Men..den där psykiska plågan har ordnat upp sig och dåliga tider är alltid förgångna tider. Saker och ting blev återigen lika roliga som alltid och allt det där. Som det ska va, i min värld.

Senast ut var ju en hel-helg i örebro tillsammans med mina super-pojkar- ursprungligen från Finspång - numera utspridda lite varstans. Jag kan utan större överdrift konstatera att bätte lyckopiller än dessa killar - det finns nog inte..

Lycklig, nöjd och tämligen lätt i hjärtat kom jag då tillbaka till Skånelandet. Somnade i en tung drömlös dvala och vaknade upp av att någon slog ett välriktat knytnävsslag i min mage. Trodde jag.
Senare visade det sig att jag för cirka fem miljonte gången i mitt tjugoåriga liv dragit på mig min favoritåkomma - den av så många eftertraktade urinvägsinfektionen.

Jaja, tänkte jag då.. Samma gamla visa: doktor, kisseprov, ignoranta (bittra?) sjuksköterskor (E de du som e Kreestina? Du kan lemna ett prov po toan. Daer e moggar!), pencillin och åtskilliga timmar av skrik och ångestfylld smärta på toan.. Varpå allt brukar lugna sig efter ett par dar. Så som jag är van vid att ha det liksom.. Fine.

Men så bara sådär..  Plötsligt gjorde det ont på ställen där det inte brukar göra ont. I ryggen. Inte tänkte jag så mycket mer på det i början, men när den molande smärtan gick över till febriga drömmar om att någon febrilt stabbar en slö kniv strax ovanför svanken började jag faktiskt ana ett visst oråd. Och när jag sedan noterade att jag inte kunde resa mig ur sängen utan att Mr. Rygg-Stabber fick en hysterisk attack så såg jag ingen annan utväg än att åter kila tillbaka till farbror doktorn. Etfer lite kläm-kläm och överdrivna andningar och stick i fingret kunde konstateras att min njurar nog inte mådde helt bra. Så fuck off till det gamla pencillinet och in med ett gäng häst-piller stora som sockerbitar. JAG ÄLSKR PENCILLIN. PRAISE THE LORD!

Så, ja.. ni ligger jag här i sängen med en värmedyna under ryggen...perfekt ställning med datorn i knät. Teven vid sidan och en mamma som passar upp en som om man vore drottningen av Saba. Helt okej, faktiskt. Förutom att jag inte komme va kapabel till något annat under fler dar. Vilket kommer leda till total pippi från min sida. Och säkert sjuttielva blogg-inlägg om dan.

Så, fritt fram för att ringa och tycka synd om mig alltså.. Ni har mitt nummer! Cheers mates
  

Det har visats ett litet klipp på nyheterna de senaste dagarna som haft samband med en del skolbränder. I detta fallet var det en skola någonstans i Norrland som brunnit ner och reportern intervjuar en liten kille på max 10 bast - som tillsynes verkade tämligen oberörd av händelsen:

Reportern: Hann du gå till skolan på morgonen och se branden?

Killen: Nej, mamma hann ringa mig och berätta på morgonen..

Reportern: Vad tänkte du då?

Killen kolugn så som bara en norrlänning kan va : Shit!

FAAAN, vad jag älskar norrlänningar. Jag borde nog ta tag i saken och köpa mig en enorm Gås-jacka och flytta upp trots allt...