stinelin - min lilla värld i den stora

Ris, magsjukor, kaos, forseningar, sopor, urinstank, brist pa logik och logistik...
Hur fan kan man alska ett land som har alla dessa egenskaper?

Och hur kan jag alska det trots att jag hatat det anda fran hjartat tills for cirka en manad sen? Trodde aldrig jag skulle orka stanna har. Att jag skulle hoppa pa ett sista minuten och fly fran varmen till snodrivorna.
Men nagonstans efter att vi om tillbaka fran Bangladesh hande det. Vi drog soderut, det blev varmare, folk blev vanligare.. Mer tillmotesgaende. Det blev renare, luktade inte skit. Maten blev godare. Jag borjade bli lite smatt kar. Och efter alla extremt brinnande eldsjalar och harliga personligheter, sota barn och goa hundar - och framforallt efter att ha besokt alla feta organisationer och kikat pa deras annu fetare projekt - sa ar jag djupt foralskad.

Vi drog ut till Kolunji Ecological Farm - mitt i bushen - utanfor Trichy langt i soder. Kolunji ar en farm som bedriver utbildningar for bonder i ekologiskt och hallbart jordbruk. Den ags av organisationen Kudumbam som utover detta driver nagra barnhem, skoter mikrokrediter for kvinnor, fixar sysselsattning for arbetslosa ankor (det ska va a med prickar over..), jobbar med sjalvhjalpsgrupper med kvinnor och barn som behover arbete, medmetandegorande om rattigheter hos barn, kvinnor och daliter.. Ja, dom gor typ allt helt enkelt. Underbart galet totalt grymma manniskor.

Dessa spenderade vi tva veckor tillsammans med ute i det jattevarma ingenstans, darav mitt enormt daliga bloggande. Ursakt ombedes.

Efter detta delade klassen a.k.a. "Klumpen" antligen upp sig i smabitar och den basta tiden pa hela resan uppenbarade sig. Jag, Lina och Anders drog ivag pa egen hand mot bergsorten Ooty och annu narmare bestamt ett stalla som hette Wildhaven. Inga brak, inget gnall, inga dispyter.. Bara tre skanska tontar som fick njuta av livet genom att fa bo som gudar pa en resort mitt ute i vildmarken och mota vilda elefanter, bisonoxar och (JAA, det ar SANT) en livs levande leopard! Vi fick aven njuta av de overvaldigande stjarnorna, god mat och lagereld.

FIINT ska det va!

Och som om inte det vore nog fick vi aven besoka skolor och skolbarn vars skolgang gjorts mojlig genom projektet One Child One Future (mer info om detta framover) och aven de som inte annu blivit hjalpta. Men vi tankte underlatta lite for den hjalp som komma skall genom namnda projekt...

Mycket ar pa gang.

Men forst ska jag hem till Svea, till familj, Karlek och vanner. Lycka enorm.


Ses i landet med ordning och reda. Och framforallt dar det finns alternativ till detta javla ris...

Det gar langsamt det har med blogguppdatering. Och jag har som alltid den enorma oturen att hamna vid datorer som vagrar ladda upp mina bilder. Men dom ar manga. Och dom ar ruskigt fina. Och dom kommer. Sa smaningom.

Ar nu ater i Kolkata, som senast jag uppdaterade. Detta efter tva veckor i Bangladesh. En vistelse i ett land som rort mig anda in i sjalen pa mindre an tva veckor.. I ett land som gav oss alla oandliga magsjukor och raserbajs, stirrande manniskor i enorma klungor som aldrig sett en stackars viting forr, valdigt suspekt mat, ris och ris och sa lite mera ris.. Och nu sitter jag har pa gransen till aterhamtad fran en rejal magspark som overgick i galet hog feber och ett dygns sangliggande och yrande pa ett hotell i Dhaka.

Men fy fan vad det var vart det!!

Vi bodde som ett gang nastan pinsamt uppassade gaster hos NGO:n Thanapara Swallows i en by i mitten av bushen i Bangladesh. De arbetar med allt fran skolor, ekologisk odling till kvinnofragor. Och detta har de gjort sen 1971 da den Pakistanska arm'en invaderade byn och dodade alla vuxna man - varpa den svenska organistaionen Svalorna kom dit och startade upp ett enormt samarbete med ateruppbygget av byn. Och har idag blivit till ett stor stark och stabil organisation som driver en egen skola och textilfabrik som bedriver rattvis handel.

Upppassade som gudar blev vi, sjuka var vi, ata vagade vi inte gora i radsla av att skita pa oss..
Sa vi lamnade allihopa stallet cirka 10 kilo lattare. Men alla dessa fina manniskor, underbara ungar, gosiga djur, starka manniskorattskampar och eldsjalar for diverse fragor gav en verkligen en enorm kick.

Och hela landet - som ar ett av varldens fattigaste - var nagot av det vackraste jag sett. Platt och vackert - precis som mitt alskade Skaneland. Enorma grona falt, lerhyddor, vackra manniskor, getter, kossor och vattenbufflar. Bara massa cykelrikschor och knappt nagra bilar alls.. Inga avgaser och inget snusk.
Inte bajs overallt som i Indien.
Sa rent och oforstort pa nat satt.

Men det finns sa mycket att gora dar. Sa manga barn som maste hjalpas till skolgang, sa manga kvinnor som ska raddas fran sina misshandlande och fortryckande man, sa manga bonder som maste lara sig effektivisera sitt jordbruk.. Och for att inte tala om alla de manniskor som maste fly undan den vattenhojning som om 20 ar komma dranka halva landet. (Pa grund av en klimatforandring de sjalva inte ens har orsakat en procent av) Landet ar stort som en tredjedel av Sveriges yta och rymmer 140 miljoner manniskor. Var ska dom stackars javlarna ta vagen?
Nej, halleda, det finns mycket och gora! Och Stina kommer komma tillbaka. Be so bloody sure.


Idag och imorgon ska vi ata oss till bristningsgransen for att sedan satta oss pa ett 36-timmars tag i riktning Bangalore. Och hoppas nu med mig att taget i alla fall bara ar nagra immar forsenat.. och inte ett dygn.

Ses snart!

Ingen av oss var sarksilt fortjust i Varanasi. Kanske var det pa grund av alla konstiga, stirrande - och ibland rent onda manniskor. Som tillsynes alla bara var ute efter att gora livet surt pa en eller komma at erns pengar. Kanske var det pa grund av osregnet.. Eller alla de tusentals nakna mannen som sprang runt som galningar vid stranden och i stan och firade Shiva Festivalen. Kanske var det det konstanta doften av avforing och urin som gjorde oss avtanda? Jag vet inte.

Men skont skulle det bli att komma darifran i alla fall. Lattade gav vi oss av till tagstationen. 21.20 skulle taget ga. Och sa mycket blev klockan. Och lite till. Och annu mer. Inget tag.. Vi fragade runt litegrann. Nan sa att det skulle bli 12 timmar forsenat. Men till var lattnad var det en annan som pastod att det "bara" var 6-7 timmar forsenat..
Lagom buttra och forvirrade satte vi oss ner for att vanta. Inget tag. KLockan tickade. Vi fragade nagon (noter att alla dessa nagon ar personer anstallda av Indian Railways - de ska och bor ha koll..tycker man) som sa att klockan 04.00 skulle vi fa veta exakt hur mycket taget var forsenat. Sa.. vi stannade pa en bank. Alla manniskor och alla vaskor i enn enda hog.

Frusna. Livradda for alla rattor, kossor och skumma manniskor som strok runt pa den annars tomma, morka perongen. Ett tag senare sa nagon att vi skulle fa veta klockan 06.00 nar taghelvetet skulle komma. Da insag vi att en hel natt skulle spenderas pa detta vidriga stalle.

Och inte en enda - nej inte en enda kaft - hade koll pa nar taget skulle komma. Av sakert hundratals anstallda varken kunde  eller ville naogon hjalpa oss. Nagon gang pa formiddagen efter var det tva tjocka killar pa ett fult kontor som artigt (d.v.s halvhjartat engagerat under konstant hanflin) konstaterade att taget kanske skulle komma vid 19-20tiden - dvs 24 timmar senare an beraknat. Och ingen vidare hjalp gavs. Bara hanflin.

Efter ett nervous breakdown och manga fula ord senare fick jag baras ivag och ersattas av Ida, Carro och Lina som skallde skitenm ur dem. De mjuknade lite. Men inget sades om ett tag.

Efter ca 20 timmars vantan overgick ilska i apati och ingen orkade lyssna pa ljugande indier, bry sig om aporna som stal var mat, eller rattorna som sprang kring vara fotter.. inte ens de ben- eller armlosa utmrgalade tiggarna som konstant drog i vara skitiga hasor hade nan effekt langre. Dar satt vi som 11 sjallosa fagelholkar som trodde att vi alla hamnat i samma andlosa mardrom.. Vi skulle nog aldrig komma harifran. Ingen vill hjalpa oss. 
Alla manniskor har ar onda.

Nar vart tagnummer lastes upp i hogtalarna var var enda reaktion "Nej nej, de sa bara fel" eller "HAHA, dom javlas bara"

Men da.. 25 timmar sent - kom  det ett tag. Ett tag som vi aldrig trodde komma. Och det tog oss till det enormt mycket trevligare Kolkata. Dar vi alla kunnat duscha, sova, ata.. Och dar manniskor inte stirrar som om vi vore djur pa zoo, och dar luften inte ar forpestad av bajs. Och dar manniskor ar normala, lagom trevliga och inte hispiga av religios fanatism.

LYCKA.

Imorgon ar det nytt land: Bangladesh. Internetuppkopplingar kan vara begransade.. Lovar inga vidare updates inom tva veckors tid.

Puss UTAN bajssmak

Har inte hunnit uppdatera bloggen pa ett tag, oftast pa grund av brist pa datorer.. eller el.

Ja, en talande rubrik forklarar ju de radande omstandigheterna for er.. Har kommer en snabb resume over de senaste dagarna:

Jag tog min klass, larare, ryggsack och nagra applen. Lamnade min familj, hund, sambos, vanner och Karlek i Svea och drog till Indien. Nara att det inte blev sa da vi efter en rekordsnabb och svettig joggingtur genom Istanbuls flygplats precis hann med anslutningsplanet mot Delhi.

Val framme fann vi ett lagom billigt och lagom jatteackligt hotell med det passande namnet Hotel Decent. Badrumsgolvet ar tackt med lera, varmvatten existerar inte (nej, har ar faktiskt inte sarskilt varmt an) filtar lagom loppatna, lakan inte tvattade det senaste halvaret och smakryp pa vaggarna. Men det ar billigt i alla fall - 20 kr natten.

Allt ar forresten billigt. Pinsamt billigt. Och skitigt. Och ja, kor finns overallt. Gator, affarer, restauranger, de ar gudar pa riktigt. 

Maten ar fin. Stark som soren och ofta kopt fran skitiga gatuforsaljare langs de packade, hysteriska gatorna prydda med diverse avforing, urin, lera och sopor. Min mage mar finfint har. Jag ar nog Ironwoman, trots allt...



 

Studiebesok har gjorts pa FN-kontoret i Delhi for World Food Programme - ett organ som jobbar i forsta hand med katastrofhjalp vid svalt och akut matbrist. Detta lag mitt i de glassiga diplomatkvarteren och alla var val uppdressade med kostymer och polerade frisyer. Och som ett gang malplacerade, skitiga och svettiga folkhogskoleelever fick vi traffa en kille vid namn Matthew som berattade om de grundlaggande principerna i deras arbete. Fy 17 att ha ett sant jobb.. Jag hoppas vi ses pa ett liknande kontor i framtiden.  

Ett annat hos en arbetarorganisation i Delhi som jobbar for textilarbetares rattigheter. De arbetar framst for att medvetandegora arbetarna deras lagliga rattigheter - for de HAR rattigheter enlig indisk lag. Men deras arbetsgivare tar hjalp av diverse sjuka internationella handelsregler for att slingra sig ur dem.. 
Vi fick aven besoka arbetarnas "lagenheter".. rum pa ca 15 kvm till familjer pa atta pers. Dess placerade i ett ruttet, skitigt, fallfardigt hus. For dessa fick de betala ockerhyra. De blir illa behandlade pa sin arbetsplats och tvingas arbeta overtid 40 timmar i veckan (ja, sluta gnalla om stress nar deras overtid motsvarar var normala arbetsvecka) och de blir verbalt och fysiskt misshandlade alternativt avskedade om de skulle fa for sig att klaga eller engagera sig fackligt.

Fabrikerna de arbetar i levererar sina produkter till stora marken i vast - i detta fallet exempelvis H&M och Diesel. Sa.. sluta blunda manniskor - borja tanka!! Gor nagot. Nu...!!

Det kandes valdigt fel att komma dit som bortskamda rikemansbarn och gora ett studiebesok i deras vardagsmisar. Som att komma och titta pa djuren pa Zoo. Men jag ar ratt saker pa att vi allihop kommer - pa olika satt - att arbeta for att motverka detta i framtiden.

---

Men vi har faktiskt varit lite turister ocksa.. Shoppat som gnuer. Gatt pa museer.. Sett Bollywoodfilm (pa hindi, utan textning) och gatt och tittat pa tradionell indisk folkdans. Bland annat, bland annat.

Ikvall ska vi ta nattaget norrut mot Dehra Dun och upp i de kyliga bergen for att besoka en organisation - HIMAD - som arbetar framst for kvinnors rattigheter.

Huuuh, vi hores snartsnart! Ni kan na mig pa mitt indiska nummer, +95606391110. Ska forsoka fixa bilder snart!

PUSS MED CURRYSMAK!

Ouh, så var det 2010. 10 jäkla år sen jag firade in det nya året i Tygelsjö, som livrädd 12-åring lost i en fyllefest. Och det känns inte ett dugg längesen.. Usch, jag börjar bli gammal. 

Detta nyår firades med middag och cupcakes hemma hos sötaste Annelie på Väster tillsammans med Nicky, Sara och Ellen och ett gäng andra skitfina damer. Det började lugnt och slutade med röj som det brukar göra.. Och en planerad utgång på Tegnérs mynnade ut i tidigt hemgång då min förvirrade hjärna glömt att Nicky, född 90, självklart inte skulle komma in där det var 20-års gräns. Något som synnerligen tydligt framgick på biljetten.. 

Men.. vi hade en helt underbart rolig kväll i vilket fall. Som vanligt.

 

---

Jag brukar hata det där snacket om nystart och löften inför det nya året.. Det handlar egentligen bara om ett sätt för den kontrollbesatta människan att hålla koll på tiden, inget magiskt fenomen som kan radera det förgågna eller uträtta mirakel inför framtiden..
Men..
Detta nya året blev - möjligtvis av slumpen - en början på något bra. Om inget annat något speciellt och sanslöst vackert. Något jag faktiskt nästan glömt existerade. 
Han finns. Och Han finns med stort H.

& he makes me go nuts.

Jupp, vilken morgon.. Min lilla Nicky från Bristol kom och hälsade på. Och hon ska stanna i nästan en vecka i detta kalla, blåsande och ruggiga land. Kontsigt nog gillar hon det..

Anyway, denna nyårsafton började bra med en flaska bubbel och grymma pankakor.. En halv flaska vin till frukost.. Det kan ju vara sådär. Men trevligt har vi:)

Yo!
Ja, kära vänner och bekanta, det var ett tag sen. Detta må jag beklaga för er finingar som alltid är min blogg trogen.. Kanske kan jag vinna er tillbaka, kanske inte. Jag ska göra mitt bästa.

Till mitt försvar har jag väl det faktum att denna höst inte varit annat än totalt fullspäckad med aktiviteter som krävs av en aktiv Globalare på Albins Folkhögskola. Det har varit föreläsningar, manifestationer och demonstrationer utöver massor av intressant skolarbete (det är lätt att bli stude när allt man pluggar är ruskigt kul att lära sig). Och för att inte tala om alla fester och happenings man varit på. Livet är ju så jävla roligt ibland.. och då kan det hända att det här med bloggande kan ta stryk.

I skrivande stund har all lathet jag inte kunnat ta ut den senaste tiden äntligen kommit till sin rätt och jag ligger utfläkt i min soffa på Sunnanväg, fylld med julmat, godis, värme och massor (läs enorma mängder) kärlek.

Kanske är jag också lite trött efter åter en vaken natt av ändlösa samtal med en otroligt vacker människa vid min sida. You fill me up, in and out.

Och imorgon väntar ett 5 dagars besök av Mrs Nicky Pearce direkt från UK. Fan vad kul det ska bli att träffa min fina britt-galning till China-mate igen.

---

I övrigt hade jag en underbar julhelg tillsammans med diverse bröder, mina superpäron och galna mängder julmat och ris a la malta.

Som Karin och Olof brukar sjunga:


"Listen now
I am afraid of everything
When you told me I was special
It was the happiest moment for a long long time"

---

---

Jaa, jaa.. jag ska hämta upp min bloggish snart. Lovar. Har ju ett helt jullov på mig. P&K

 

Kom hem igår och fann ett välkommet tillskott i köket:



HALLELUJAH. Må Lisas moster leva i evighet.

Alltså..ibland - kanske inte helt sällan - är jag ganska störd. Vaknar upp tidigt efter en relativt sen kväll, rastlös till 1000. Bakfylla sådär. Och vad gör jag? Jo, men det är ju min städhelg så varför inte ta tag i dammtrasan oh Rymdskeppet (eller dammsugaren som andra kallar den) och sätta på lite Zeppelin på massa decibel. Fint.

Men det viktigaste av allt när det kommer till städning på Sunnanväg är våra fancy-ass till städhandskar. Som jag och Cornelia gav Lisa i somras, olyckligt ovetande om att vi snart skulle bli sambos..

-Alltså, vi gick ju en ambassadörsutbildning för Rättvisemärkt.. Och allt det vi lär oss på utbildningen i Landskrona gör det liksom omöjligt att inte handla snälla varor. Jag har inte köpt en o-rättvisemärkt banan eller kaffepaket sen jag började. Det går liksom inte att stödja såna r-vhål med flit...

-Assåe, ja tror ente på KRAV.. Kostar bara massa pengar å de finns säkert lika mycket barnarbetare å sånt där.

-(Suck) Men.. Rättvisemärkt sa jag. KRAV är nåt helt annat, det har med miljö att göra. RM motverkar dåliga arbetsförhållande för människor i syd, fixar shyssta löner och skyddar de anställda från gifter och diskriminering, till exempel. De slipper liksom leva som slavar.. Det är väl ändå ganska bra, va?


-Jaja.... Skitsamma. Va kan ja göra åt det liksom? KRAV å sånt e bara bullshit. Dom vill fan bara ha mina pengar endå. Bullshit e de! Gå å sätt po daj palestinasjalen med dina kommunistpolare nu.



Alltså, ibland är det här med lite diskret påverkan ganska knivigt när man försöker närma sig Mr eller Mrs Stoneheart. Det är ganska svårt att försöka övertyga någon genom att spela på personens samvete när hon eller han lider av en total avsaknad av empati. Hur många hjärtskärande argument man än lägger fram finns det alltid dem som bara har en förmåga att blunda.. Bara stänga av allt vad medlidande heter.
Allt detta när en annan får magsår när man allt för ofta faller för frestelsen att köpa en flaska från ett av världens största skitföretag Coca Cola.

Hur gör man liksom? Samma människor är väl de som lyckas slita ut ditt hjärta ur kroppen, hoppa, stampa och spotta på det. Lämna det ensamt att självläka.. Efter otaliga infektioner en lång tid senare rör det dem fortfarande inte i ryggen. De bara stänger av. Hur gör ni? Andra mår jättedåligt när man inte hör av sig till den där once-in-a-life-time-daten som bett dig höra av dig. Detta av rädsla att såra hans känslor fastän du är ganska säker på att han ändå bara har för avsikt att ligga.






Ibland är det nästan - bara nästan - så att jag verkligen önskar att jag föddes utan den där förbannade egenskapen Samvetet.