stinelin - min lilla värld i den stora

...och jag vaknar till i min ljuva, mjuka säng med himmelsblå duntäcke. Mobilen ringer som en galning och säger åt mig att VAAAKNA, och det genast! Det är den 30:e mars, klockan är 06.50. Jag slår upp ögonen, möts av en ljusblå, extremt vacker och klar himmel som får mig att för första gången på flera månader resa mig ur sängen med ett leende och en pirrande känsla i magen.  Himlen fick mig att inse att det är nerförsbacke nu, projektarbetet är över, mörkret börjar bli ljus, det är snart påsklov, skolarbetet börjar tonas ner och framför mig börjar den fetaste tiden på länge att ta form. Och den där känslan som blivit kvävd av tråkigt väder och allmän svenne-tristess alldeles för länge sa åter: Fan vad livet är underbart, egentligen.  

Jag har gjort mig själv den största tjänsten på väldigt länge idag. Jag och min kära frojlajn Olin tog oss igenom hela 3000 meter vatten på Högevall denna härliga dag. En prestation värd en stor eloge med tanke på att jag inte tagit ett simtag på ca 3 månader, vilket är det största uppehåll från denna idrottsgren jag gjort sedan jag var 7 år. Och det är INGET skämt om jag påstår att jag är trött, men också såå förbannat stolt. Lisa och jag är helt enkelt bäst i världen, förstår ni. Sedan avslutades detta, übrigens, med en baguette med pesto och torra kanter som jag så frikostigt delade med mig av till ett par utsvultna ankor. Och så var dagens goda gärning genomförd. Så, jag är inte bara duktigast i världen, jag är snällast också.

Imorgon ska jag skriva Högskoleprovet, vänner. Kom jag ihåg att skriva att jag är duktig förresten? 

Jag satt precis i köket tillsammans med mina kära föräldrar och diskuterade min framtid. Jag bläddrade drömmande i min får-beklädda Gleerups-kalender (den kostade fanimej 100 spänn!) och fann att efter påsk är det inte mer än fem veckor till vi åker till Prag. Fem veckor! Och efter Prag är skolan typ slut. Förstår ni? Mitt liv inlåst på Psyken är snart till sin ände. Inte undra på att jag känner lyckan andas svagt i mitt nackhår. Det måste vara det som gör att jag i min ensamhet går omkring i korridorerna och sjunger, eller att jag passar på att ta ett litet glädjeskutt när tanken slår mig att jag snart kommer slippa gå upp för de eviga trapporna i D-huset, eller de 82 (eller 83) trapporna i A-huset... och framförallt, jag kommer slippa den eviga trängslen i matkön! Och för att inte tala om den skrikande tvåan (som förmodligen lider av extremt nedsatt hörsel och ett överdrivet behov av att alltid vara den som hörs mest) som har skåp brevid mig. JAG KOMMER INTE SAKNA DET! Nej, det enda jag ska ta med mig därifrån är mina betyg och mina älskade och väl utvalda vänner, och framförallt: min frihet att bestämma över mitt liv. Och herrejävlar vad det kommer bli grymt. Fifaan!

Nä, nu ska en sjukligt fysiskt aktiv Stina lämna datorstolen och bege sig till Gerda och ge sig på ett gympapass. Idag tyvärr utan stång, dock... Stänger is the shit, folks.

Fru Gardeståhl, god damn, I love you! Men jag önskar bara att du verkligen förstod, att du inte bara gör det här för att mina bedjande ögon får ditt hjärta att må dåligt. Utan för att du förstår mig, och förstod vikten i att du är den enda som vet. Men jag har världens bästa mamma, och för detta är jag evigt tacksam.

Åh, det är tråkigt att vara hemma hela tiden. Jag vill ut ut uuut. Jag längtar tills dess att blir som vanligt. Snart, väldigt snart, kommer det bli. Några veckor till bara... Sen är all stress och ångest BOOORTAAA!

Sara ringde innan ikväll, och av någon anledning kom jag just att tänka på... att.. vad fan hade jag varit utan dig?

Men, vad händer? Vad får mig att ligga medvetslös i sängen så fort jag får en chans? Vad får mig att hellre vilja spendera en dag med mjölksyran pumpandes i benen (ja, utan att jag rört mig) under två filtar och ett dunktäcke (och massa kläder) i sängen istället för att rusa runt i det ljuvliga, humörboostande vårväder som varit? Varför skriker jag inte, som Ronja, ett dånande vårskrik och släpper ut all den energi jag har plats för i mitt blonda lilla huvud? 
Jo, för jag orkar inte, gott folk. Jag orkar inte, och inte fan vet jag varför. Jag vill så mycket men klarar så lite. Tanten på vårdcentralen säger att ett virus angripit min balansnerv och gör mig omotiverat yr (det kändes lite som efter en teuqila eller två. eller kanske ett åk i virvelvinden) och väldigt trött. Men faktum är att det huvudsakliga symtomet, alltså yrseln, faktiskt avtagit men tröttheten finns där än, om inte ännu mer. Plus att jag fryser som en galning när jag tydligen är varm utanpå. Feber? Nä, det sa du inget om, tant!  What's fucking wrong with me?
Det suger när det dessutom känns som om alla kurser i skolan ska vara färdiga innan påsk för att lärarna tror att vi efter lovet kommer befinna oss i en konstant fylla sittandes hos frisören, nagelbyggaren eller i balklänningsaffären. Skönt sen.. men jag orkar inte nu. Kan någon inte stanna tiden, låta mig vila och hinna ifatt er? Jag vill sova ett tag först. Okej?
Ring gärna och underhåll mig vänner, jag har tråkigt. När jag inte sover alltså.

Det var ett tag sen jag fick vädra min hjärna och släppa ut lite meningslösa tankar i datorskrift på min kära blogg. Jag har haft alldeles för mycket att göra. Att jag aldrig lär mig att sluta planera varneda sekund av min tillvaro. På något vis klarar jag inte av att sitta still och bara ha absolut ingenting att göra, inga måsten eller krav. Då känner mitt skadat effektiva sinne att det måste fylla ut tiden med något roligt eller givande, typ träffa en gammal vän man inte sett på flera år, städa garderoben (det ÄR kul), kolla en sevärd film(måste vara bra, annars är det meningslöst. meningslöst är värdelöst), läsa, baka en kaka, ringa nån... bla bla bla. Det andra alternativet i denna stund när man sitter där med några timmar tillgodo i kalendern är att i panik tänka att "OJ, detta är typ min enda chans att plugga till provet om två veckor, eller skriva klart arbetet till nästa vecka, eller räkna matte...eller.. vad fan som helst. För jag kommer säkert inte ha tid nästa helg för då ska jag jobba och kanske göra det och träffa den.." Så sitter man där med beslutsångesten rykande ur öronen från en överhettad hjärna. Och när man tillslut inser att det verkligen inte är lönt att stressa upp sig för det fixar sig alltid. (världen existerar ju fortfarande) Ja, då har det redan gått jättelång tid och det är dags att ta tag i nåt annat.   
Och detta gör ju att min tid, som egentligen inte är kortare eller mer belastad än någon annans, blir sprängfylld och leder till ångest för att jag aldrig hinner ta det lugnt och att jag alltid dubbelbokar mina vänner och får jättedåligt samvete. Också för att jag slutligen glömmer att njuta av det jag planerat att njuta av...
Och här sitter jag och skriver en förlöjligande text om mig själv och mitt eget störda beteende, utan att ens reflektera över hur jag ska ändra på det. Samtidigt som jag gör detta sitter jag även och tänker på ifall jag, efter jag skrivit klart i bloggen, ska läsa en bok till svenskan, plugga matte, plugga till ett prov, skriva ett arbete eller ringa en vän jag glömt ringa... Kanske åka och träna...? 
Jag lär mig nog aldrig.

Allvarligt talat, Stina Gardeståhl; Get a fucking life!

Kära läsare, gör dig beredd på ett ytterst depressivt inlägg för jag tänkte snabbt försöka återge min sinnestämning för tillfället. 
 Jag är så trött på detta landskap som under tre månader går in en total passivitet, en djup dvala av grått dis, slask och kyla. Allt är dött. Normala varelser, typ igelkottar och björnar, gömmer sig och går ide, fåglarna är ännu smartare och drar söderut och lattjar i solen i Afrika. Säkert överlyckliga och med en fruktig paraplydrink i vingen (?).
Detta medan vi blir tvingade att genomlida detta tillsynes konstanta och eviga depressionsframkallande tillstånd och dessutom avnjuta det tillsammans med skönt och avstressande skolarbete innehållande bland annat femton stora inlämningsuppgifter i veckan, tjugo prov och trettio hemtentor. Jag, som alltid är lika entusiastisk och optimistisk när det gäller planering, har självklart lyckats boka in ca en arbetsfri helg under de närmaste 6 veckorna. Det kändes så lätt att bara säga ja till det då för några månader sen när allting kändes mycket lättare att ta sig igenom. Inte fan räknade jag med denna kroniska trötthet och obotliga huvudvärk jag i skrivande stund har dragits med under senare tid.

NÄ, jag vill ha vår, bal, sommar, student, FRIHET! Och jag vill ha det nuu! nu nu nu nuuu!