stinelin - min lilla värld i den stora

Ingen av oss var sarksilt fortjust i Varanasi. Kanske var det pa grund av alla konstiga, stirrande - och ibland rent onda manniskor. Som tillsynes alla bara var ute efter att gora livet surt pa en eller komma at erns pengar. Kanske var det pa grund av osregnet.. Eller alla de tusentals nakna mannen som sprang runt som galningar vid stranden och i stan och firade Shiva Festivalen. Kanske var det det konstanta doften av avforing och urin som gjorde oss avtanda? Jag vet inte.

Men skont skulle det bli att komma darifran i alla fall. Lattade gav vi oss av till tagstationen. 21.20 skulle taget ga. Och sa mycket blev klockan. Och lite till. Och annu mer. Inget tag.. Vi fragade runt litegrann. Nan sa att det skulle bli 12 timmar forsenat. Men till var lattnad var det en annan som pastod att det "bara" var 6-7 timmar forsenat..
Lagom buttra och forvirrade satte vi oss ner for att vanta. Inget tag. KLockan tickade. Vi fragade nagon (noter att alla dessa nagon ar personer anstallda av Indian Railways - de ska och bor ha koll..tycker man) som sa att klockan 04.00 skulle vi fa veta exakt hur mycket taget var forsenat. Sa.. vi stannade pa en bank. Alla manniskor och alla vaskor i enn enda hog.

Frusna. Livradda for alla rattor, kossor och skumma manniskor som strok runt pa den annars tomma, morka perongen. Ett tag senare sa nagon att vi skulle fa veta klockan 06.00 nar taghelvetet skulle komma. Da insag vi att en hel natt skulle spenderas pa detta vidriga stalle.

Och inte en enda - nej inte en enda kaft - hade koll pa nar taget skulle komma. Av sakert hundratals anstallda varken kunde  eller ville naogon hjalpa oss. Nagon gang pa formiddagen efter var det tva tjocka killar pa ett fult kontor som artigt (d.v.s halvhjartat engagerat under konstant hanflin) konstaterade att taget kanske skulle komma vid 19-20tiden - dvs 24 timmar senare an beraknat. Och ingen vidare hjalp gavs. Bara hanflin.

Efter ett nervous breakdown och manga fula ord senare fick jag baras ivag och ersattas av Ida, Carro och Lina som skallde skitenm ur dem. De mjuknade lite. Men inget sades om ett tag.

Efter ca 20 timmars vantan overgick ilska i apati och ingen orkade lyssna pa ljugande indier, bry sig om aporna som stal var mat, eller rattorna som sprang kring vara fotter.. inte ens de ben- eller armlosa utmrgalade tiggarna som konstant drog i vara skitiga hasor hade nan effekt langre. Dar satt vi som 11 sjallosa fagelholkar som trodde att vi alla hamnat i samma andlosa mardrom.. Vi skulle nog aldrig komma harifran. Ingen vill hjalpa oss. 
Alla manniskor har ar onda.

Nar vart tagnummer lastes upp i hogtalarna var var enda reaktion "Nej nej, de sa bara fel" eller "HAHA, dom javlas bara"

Men da.. 25 timmar sent - kom  det ett tag. Ett tag som vi aldrig trodde komma. Och det tog oss till det enormt mycket trevligare Kolkata. Dar vi alla kunnat duscha, sova, ata.. Och dar manniskor inte stirrar som om vi vore djur pa zoo, och dar luften inte ar forpestad av bajs. Och dar manniskor ar normala, lagom trevliga och inte hispiga av religios fanatism.

LYCKA.

Imorgon ar det nytt land: Bangladesh. Internetuppkopplingar kan vara begransade.. Lovar inga vidare updates inom tva veckors tid.

Puss UTAN bajssmak

Ja, en talande rubrik forklarar ju de radande omstandigheterna for er.. Har kommer en snabb resume over de senaste dagarna:

Jag tog min klass, larare, ryggsack och nagra applen. Lamnade min familj, hund, sambos, vanner och Karlek i Svea och drog till Indien. Nara att det inte blev sa da vi efter en rekordsnabb och svettig joggingtur genom Istanbuls flygplats precis hann med anslutningsplanet mot Delhi.

Val framme fann vi ett lagom billigt och lagom jatteackligt hotell med det passande namnet Hotel Decent. Badrumsgolvet ar tackt med lera, varmvatten existerar inte (nej, har ar faktiskt inte sarskilt varmt an) filtar lagom loppatna, lakan inte tvattade det senaste halvaret och smakryp pa vaggarna. Men det ar billigt i alla fall - 20 kr natten.

Allt ar forresten billigt. Pinsamt billigt. Och skitigt. Och ja, kor finns overallt. Gator, affarer, restauranger, de ar gudar pa riktigt. 

Maten ar fin. Stark som soren och ofta kopt fran skitiga gatuforsaljare langs de packade, hysteriska gatorna prydda med diverse avforing, urin, lera och sopor. Min mage mar finfint har. Jag ar nog Ironwoman, trots allt...



 

Studiebesok har gjorts pa FN-kontoret i Delhi for World Food Programme - ett organ som jobbar i forsta hand med katastrofhjalp vid svalt och akut matbrist. Detta lag mitt i de glassiga diplomatkvarteren och alla var val uppdressade med kostymer och polerade frisyer. Och som ett gang malplacerade, skitiga och svettiga folkhogskoleelever fick vi traffa en kille vid namn Matthew som berattade om de grundlaggande principerna i deras arbete. Fy 17 att ha ett sant jobb.. Jag hoppas vi ses pa ett liknande kontor i framtiden.  

Ett annat hos en arbetarorganisation i Delhi som jobbar for textilarbetares rattigheter. De arbetar framst for att medvetandegora arbetarna deras lagliga rattigheter - for de HAR rattigheter enlig indisk lag. Men deras arbetsgivare tar hjalp av diverse sjuka internationella handelsregler for att slingra sig ur dem.. 
Vi fick aven besoka arbetarnas "lagenheter".. rum pa ca 15 kvm till familjer pa atta pers. Dess placerade i ett ruttet, skitigt, fallfardigt hus. For dessa fick de betala ockerhyra. De blir illa behandlade pa sin arbetsplats och tvingas arbeta overtid 40 timmar i veckan (ja, sluta gnalla om stress nar deras overtid motsvarar var normala arbetsvecka) och de blir verbalt och fysiskt misshandlade alternativt avskedade om de skulle fa for sig att klaga eller engagera sig fackligt.

Fabrikerna de arbetar i levererar sina produkter till stora marken i vast - i detta fallet exempelvis H&M och Diesel. Sa.. sluta blunda manniskor - borja tanka!! Gor nagot. Nu...!!

Det kandes valdigt fel att komma dit som bortskamda rikemansbarn och gora ett studiebesok i deras vardagsmisar. Som att komma och titta pa djuren pa Zoo. Men jag ar ratt saker pa att vi allihop kommer - pa olika satt - att arbeta for att motverka detta i framtiden.

Ikvall ska vi ta nattaget norrut mot Dehra Dun och upp i de kyliga bergen for att besoka en organisation - HIMAD - som arbetar framst for kvinnors rattigheter.

Huuuh, vi hores snartsnart! Ni kan na mig pa mitt indiska nummer, +95606391110. Ska forsoka fixa bilder snart!

PUSS MED CURRYSMAK!