KB in maj hart
Igår var det bara Tilda och jag och världens mysigaste utekväll. Party-boosting och Zingo-drinkar följt av ett par vinare på Lilla Torg (sjukt effektiva vinare dessutom) var en alldeles utomrdentlig förberedelse för ett - när vi kom dit - nästan tomt KB... Bortsett från ett par skumma typer där den ene hade ett visst sinne för mina mystiska ögon. Ibland funderar jag på att skriva en lista på alla knasiga komplimanger som killar - i ett i det närmsta desperat hopp om att få avsluta kvällen i en naken kvinnas sällskap under ett luftigt duntäcke - kommit up med. Bara för att se ifall dessa ibland helt sjuka kommentarer har något logiskt samband.
Men, i vilket fall, när vi lyckats slingra oss bort från nämnda typer inser vi att det i alla fall finns ca sex (!) personer på dansgolvet. Även om dessa individer såg ut att ha x antal promilleenheter alkohol i blodet verkade de iallafall vara trevliga nog att joina för lite booty-shake. Och på den vägen blev det. Stinelin och Tildalein äger golvet i alla situationer och så även denna kväll. Skum musik, men nice sällskap när vi lyckats hitta både Mohamed och Kim i den - nu när vår buss snart skulle gå - växande folkmassan.
Jag har sagt det förr och säger det igen - DUMMA skånetrafiken som inte inser att de måste sätta in en senare buss från malmö. ALLTID är det som roligast när bussen ska gå. Bajs på dem.
Men kvällen blev trots detta fet till skillnad från mitt VISA-kort som magrade något... Men, som den arbetsslav man är så är det snart åter fixat:)
Snart kommer Hanna hit så: TJAAAAAAARÅ mates!
Men, i vilket fall, när vi lyckats slingra oss bort från nämnda typer inser vi att det i alla fall finns ca sex (!) personer på dansgolvet. Även om dessa individer såg ut att ha x antal promilleenheter alkohol i blodet verkade de iallafall vara trevliga nog att joina för lite booty-shake. Och på den vägen blev det. Stinelin och Tildalein äger golvet i alla situationer och så även denna kväll. Skum musik, men nice sällskap när vi lyckats hitta både Mohamed och Kim i den - nu när vår buss snart skulle gå - växande folkmassan.
Jag har sagt det förr och säger det igen - DUMMA skånetrafiken som inte inser att de måste sätta in en senare buss från malmö. ALLTID är det som roligast när bussen ska gå. Bajs på dem.
Men kvällen blev trots detta fet till skillnad från mitt VISA-kort som magrade något... Men, som den arbetsslav man är så är det snart åter fixat:)
Snart kommer Hanna hit så: TJAAAAAAARÅ mates!
bad days
..sometimes we all have bad days when everything feels far away..
Den lilla krylltotten Salem al Fakir sitter på min axel och sjunger Good Song så att jag blir alldeles vimmelkantig. Det har han gjort hela dagen och hela natten. Han är så söt med sitt ständiga leende och galna hår så trots att han sjunger om min extremt dåliga dag så gör han mig ändå ganska glad...
..and If you ever let me, I'll do my best to bring you back again
Jag kan inte riktigt bärga mig tills jag får se honom live på Siesta i Hässleholm (du, kära läsare, är en loser om du missar detta event) Men, höjdpunkten denna är helg är ju trots allt min älskade älskade Mr Harcourt. Can't wait.
Jahapp, imorgon är det alltså 5 timmars uppsats som gäller då. Skitkul, verkligen. (och glöm inte att äta under tiden) Men skolångesten är trots detta och det ljuva nationella matteprovet nästa vecka nästan helt obefintlig vid detta laget.. Jag menar, balklänningen hänger och glänser i all sin skönhet på nedanvåningen, studentmössan ligger på min bokhylla och skiner som en magisk sagosten, resan till Australien är nästintill klubbad... Livet väntar runt hörnet. Vem orkar bry sig om skolan nu?
Australien, ja. Den pirrande känslan av blotta tanken av ett år med kängrur, öknar och dingos (och självklart - Sanne) är helt omöjlig att beskriva med ord. Vi ska alltså få uppleva ett land bortom våra mest avlägsna referensramar och bara få sköta oss själva, långt långt bort från skola, krav och ett skittråkigt inrutat vardagsliv. Det är bara overkligt..
Den lilla krylltotten Salem al Fakir sitter på min axel och sjunger Good Song så att jag blir alldeles vimmelkantig. Det har han gjort hela dagen och hela natten. Han är så söt med sitt ständiga leende och galna hår så trots att han sjunger om min extremt dåliga dag så gör han mig ändå ganska glad...
..and If you ever let me, I'll do my best to bring you back again
Jag kan inte riktigt bärga mig tills jag får se honom live på Siesta i Hässleholm (du, kära läsare, är en loser om du missar detta event) Men, höjdpunkten denna är helg är ju trots allt min älskade älskade Mr Harcourt. Can't wait.
Jahapp, imorgon är det alltså 5 timmars uppsats som gäller då. Skitkul, verkligen. (och glöm inte att äta under tiden) Men skolångesten är trots detta och det ljuva nationella matteprovet nästa vecka nästan helt obefintlig vid detta laget.. Jag menar, balklänningen hänger och glänser i all sin skönhet på nedanvåningen, studentmössan ligger på min bokhylla och skiner som en magisk sagosten, resan till Australien är nästintill klubbad... Livet väntar runt hörnet. Vem orkar bry sig om skolan nu?
Australien, ja. Den pirrande känslan av blotta tanken av ett år med kängrur, öknar och dingos (och självklart - Sanne) är helt omöjlig att beskriva med ord. Vi ska alltså få uppleva ett land bortom våra mest avlägsna referensramar och bara få sköta oss själva, långt långt bort från skola, krav och ett skittråkigt inrutat vardagsliv. Det är bara overkligt..
du gamla, du fria, du inskränkta...
På allmän begäran har jag nu tagit tag i mitt bloggande för en stund. Jag måste bara få ventilera ett ämne som snurrat i mitt huvud ett tag nu.
Såhär i stundande student när man måste börja fundera på vad man ska göra av sitt liv, vad man ska syssla med, var man ska få pengar och framtid ifrån - men framförallt - var fan man ska ta vägen. För här tänker jag inte stanna för alltid. Möjligtvis att jag återvänder till dessa trakter när jag fått bekräftat ifall resten av världen är lika inåtvänd, osolidarisk och allmänt kall och enformig som denna vardag runtomkring mig kan vara. Jag menar, hur svårt är det att le åt en förbipasserande människa och inte anstränga sig så mycket att se åt andra hållet så att nacken går ur led? Hur jobbigt är det att säga ursäkta till någon man klämt halvt fördärvad i dörren i matsalen? Gör det ont att le och önska det stressade butiksbiträdet på Coop Extra en glad påsk tillbaka när hon trots sin tidsbrist tar sig tid och stressar för din skull? I detta landet är det förbjudet att vara trevlig i onödan, framförallt mot okända människor. Okända människor kan vara farliga och bita dig hårt om du försöker berätta för personen att han eller hon har en fin tröja. För du har säkert inte påpekat detta i välvilja utan du har säkert sagt det med en ironisk underton eller så vill du egentligen starta ett bråk eftersom du är så fruktansvärt avundsjuk och inte har råd att köpa en likdan. (självfallet är tröjan i fråga en svindyr märkeströja, som alla andra som har råd att köpa har och som - självklart - har exakt samma färg, märke och utformnig)
Och för att inte tala om dessa förbaskade tiggare som fyller gatorna och smutsar ner de fina, nyrika och trendkänsliga svennarnas gator. Hur svinigt kan det bli, liksom? Dom måste ju bort. Bort, bort, bort. Detta fixar vi genom att totalförbjuda deras blotta existens. Bort med dem från det allmänna rummet, bara! Men att de stackarna istället blir helt utan både mat, pengar och socialt liv, det rör oss ju inte i ryggen. De har säkerligen själva satt sig i den sits de är i, och i annat fall så har de väl nån som bryr sig nånstans. Eller så får de gå till den välutrustade och ansvarstagande Socialförvaltningen, för de fixar ju allt. Det har vi ju sett.... Antingen detta eller så är de bara massa överflödiga utlänningar som kommit hit för att tigga ur oss alla våra pengar och efter det försöka ta våra jobb. (för det är ju bara äkta helylle-svenskar som får ha tillgång till svenska jobb) SEn försöker de fräcka jäklarna att förstöra vår supersvenska kultur (den med pizza, kebab och våra supersvenska (turkiska) köttbullar) med sina helt absurda och konstiga traditioner. Hur vågar dom?
Förlåt, jag blir bara så arg. Så fint allt hade kunnat bli, bara folk ansträngde sig liiite. No offense mot mitt älskade Jante-land, det har sin söta charm. Här är jag född och förmodligen är det också här jag kommer dö. Men... Sverige, för fan, tina upp och hitta lite livsglädje och våga leva! Så slipper i alla fall jag ha något att irritera mig på.
Imorgon är en viss Stina fett ledig från Psyken. Denna soliga (har jag beställt) dag ska tillbringas på en bänk eller filt med den ljuva fröken Brandin i Stadsparken i Lund. Och tro mig, trotsar vädergudarna min order så finner ni mig trots detta under ett paraply på en bänk i Stadsparken i Lund - förhoppningsvis tillsammans med mina ljuva fröken Brandin. (som inte helt oväntat lyckats köpa en likadan studentklänning som jag - ur världens kanske inte helt minimala utbud av nämnda plagg)
Well. Puss och knull mina söta hjärtegull.
Såhär i stundande student när man måste börja fundera på vad man ska göra av sitt liv, vad man ska syssla med, var man ska få pengar och framtid ifrån - men framförallt - var fan man ska ta vägen. För här tänker jag inte stanna för alltid. Möjligtvis att jag återvänder till dessa trakter när jag fått bekräftat ifall resten av världen är lika inåtvänd, osolidarisk och allmänt kall och enformig som denna vardag runtomkring mig kan vara. Jag menar, hur svårt är det att le åt en förbipasserande människa och inte anstränga sig så mycket att se åt andra hållet så att nacken går ur led? Hur jobbigt är det att säga ursäkta till någon man klämt halvt fördärvad i dörren i matsalen? Gör det ont att le och önska det stressade butiksbiträdet på Coop Extra en glad påsk tillbaka när hon trots sin tidsbrist tar sig tid och stressar för din skull? I detta landet är det förbjudet att vara trevlig i onödan, framförallt mot okända människor. Okända människor kan vara farliga och bita dig hårt om du försöker berätta för personen att han eller hon har en fin tröja. För du har säkert inte påpekat detta i välvilja utan du har säkert sagt det med en ironisk underton eller så vill du egentligen starta ett bråk eftersom du är så fruktansvärt avundsjuk och inte har råd att köpa en likdan. (självfallet är tröjan i fråga en svindyr märkeströja, som alla andra som har råd att köpa har och som - självklart - har exakt samma färg, märke och utformnig)
Och för att inte tala om dessa förbaskade tiggare som fyller gatorna och smutsar ner de fina, nyrika och trendkänsliga svennarnas gator. Hur svinigt kan det bli, liksom? Dom måste ju bort. Bort, bort, bort. Detta fixar vi genom att totalförbjuda deras blotta existens. Bort med dem från det allmänna rummet, bara! Men att de stackarna istället blir helt utan både mat, pengar och socialt liv, det rör oss ju inte i ryggen. De har säkerligen själva satt sig i den sits de är i, och i annat fall så har de väl nån som bryr sig nånstans. Eller så får de gå till den välutrustade och ansvarstagande Socialförvaltningen, för de fixar ju allt. Det har vi ju sett.... Antingen detta eller så är de bara massa överflödiga utlänningar som kommit hit för att tigga ur oss alla våra pengar och efter det försöka ta våra jobb. (för det är ju bara äkta helylle-svenskar som får ha tillgång till svenska jobb) SEn försöker de fräcka jäklarna att förstöra vår supersvenska kultur (den med pizza, kebab och våra supersvenska (turkiska) köttbullar) med sina helt absurda och konstiga traditioner. Hur vågar dom?
Förlåt, jag blir bara så arg. Så fint allt hade kunnat bli, bara folk ansträngde sig liiite. No offense mot mitt älskade Jante-land, det har sin söta charm. Här är jag född och förmodligen är det också här jag kommer dö. Men... Sverige, för fan, tina upp och hitta lite livsglädje och våga leva! Så slipper i alla fall jag ha något att irritera mig på.
Imorgon är en viss Stina fett ledig från Psyken. Denna soliga (har jag beställt) dag ska tillbringas på en bänk eller filt med den ljuva fröken Brandin i Stadsparken i Lund. Och tro mig, trotsar vädergudarna min order så finner ni mig trots detta under ett paraply på en bänk i Stadsparken i Lund - förhoppningsvis tillsammans med mina ljuva fröken Brandin. (som inte helt oväntat lyckats köpa en likadan studentklänning som jag - ur världens kanske inte helt minimala utbud av nämnda plagg)
Well. Puss och knull mina söta hjärtegull.