stinelin - min lilla värld i den stora

Du kan sparka på mig. Du kan slå mig. Du kan ljuga mig rakt upp i ansiktet.
Du kan säga att jag är speciell för att stjäla till dig mitt intresse. Du kan säga att du älskar mig för att få mig mellan lakanen. Du kan lova mig guld och gröna skogar och ge mig ett ekande hål i hjärtat.
Du kan såra mig, som du brukar. Om och om igen.

Men du kan aldrig döda min tro på kärleken. För den finns där, och jag har sett den. Jag ser den varje dag.
 
Och den övervinner allt. Alltalltallt.  

Jaha, fan då.

Dagen började så jävla bra... den slutade nästan bra också. Minus den senaste timmen. Då hände allt.


Dessutom hatar jag manliga Telenorförsäljare med muskler och chokladbruna ögon. Ni kan gå och ragga brudar med dåliga abonemang var ni vill, och erbjuda dem skjuts hem. Men fan inte utanför mitt jobb en måndagskväll. Och inte en minut innan min buss ska gå. PUCKON.

Det börjar ljusna.  Natten börjar gå mot sitt slut. Himlen börjar bli lite sådär harmoniskt rödaktig i horisonten, fåglarna kvittrar och morgondaggen börjar lägga sig. Djuren börjar sakta vakna upp, gå ur sina små boningar och sträcka på sina små kroppar, redo att möta en ny spännande dag... I husen ligger folk och sover så sött, snart är även de redo att möta en ny dag. Utsövda, fräscha och pigga. Allt är så tyst och fridfullt.

Så idylliskt, så vackert.

Men, plötsligt störs friden av något fruktansvärt. Fåglarna blir plötsligt knäpp tysta, djuren flyr tillbaka in i sina bon.. På trottoaren hörs ett högljutt klampande. Ett ljud av klackar mot asfalt. Men det är inte det där sexiga klick-klack-ljudet som modellerna på catwalken, det är mer Big Moma goes stiletto run.. En kvinnlig varelse med svart mascara på kinderna, rosa läppstift 5 cm från läpparna och en f.d frisyr hängande i stripiga tesar framför ansiktet uppenbarar sig och alla håller andan inför denna skräckbild. Hon kan knappt hålla ögonen öppna och funderar seriöst på att slagga under ett träd för vägen hem till Gamla Veberödsvägen verkar vara oändlig.. Men hon går och går - snarare halvspringer och snubblar ungefär vartannat steg -  och tillslut lyckas hon ta sig in i sitt gula lilla hus och lyckas nästan ta slut på områdets vattentillgångar varpå hon ser sig själv i spegeln. Etfer en smärre chock och x-antal ångestattacker lyckas hon slutligen tvätta av sig krigsmålningen, borsta tänderna och sikta på sängen och möter på vägen sin stackars pappa som är på väg till jobb... 

Hon vaknar efter inte allt för många timmar och önskar att hon aldrig fötts och den eviga söndagsmorgons-frasen går genom huvudet:
Jag ska aldrig dricka igen.  

Det är en vacker dag troligen någon gång i början på juni. Den svenska solen (som är lika blyg som resten av landet) vågar för första gången på evigheter kika fram bakom en molntuss och sprida en del av sin ljuva värme. Du ser ut genom fönstret och tänker: 
"ÅÅÅH, en solstråle! NU måste jag ju bara dra till beachen!"
Varpå du drar på dig din dammiga minibikini du hade när du var fjorton och späd som en kalv och inser att din kropp inte riktigt motsvarar den tunnhet den låg inne med för x-antal år sedan.. Du tänker nu i aggressiv desperation att du fanimig måste ta tag i saken och gå ner några kilon.
Du går sedan ner till närmsta affär för att hitta något hälsosamt och kalorisnålt att äta - helt på rätt väg, alltså. Du är fortfarande inställd på att faktiskt äta, om än med lite mer eftertanke. 
Men som en blixt och skyfall från en klarblå himmel attakerar de dig : de tio miljoner löpsedlarna med budskapet:

"BIKINIÅNGEST? SÅHÄR GÅR DU NER MINST TIO KILO I VECKAN! (heeeeelt hälsosamt och vi garanteeerar att det funkar och håller) DU HINNER INNAN BADSÄSONGEN! TESTA KÄNDISARNAS MIRAKELDIET!"

Stora feta ångestpackade bokstäver stirrar på dig från alla håll och formligen skriker åt dig att du är tjock, ful äcklig och värdelös. (Ja, o ingen annan, bara du. Det ser du ju på alla snygga kändistjejer inuti tidningarna som ALLTID är så perfekta..på bild.) Du måste helt enkelt sluta äta och bli snygg. NU. Punkt.
 
Efter att du självklart köpt tio olika skvallertidingar med tomma och orealistiska bli-smal-snabbt-löften finner du ett passande alternativ a´la Madonna som går ut på sjögrässoppa till frukost, ångkokta grönsaker till lunch och en halv kokt räka till middag (glöm inte proteinet!) och dessutom låter denna mirakelkur dig unna dig det goda i livet i form av två russin till efterrätt. Självklart är inte detta nog utan den innehåller också minst 5 timmars träning om dagen i form av tre marathonlopp och ändlösa vikt-och yogaövningar. 
Bara tanken gör dig utmattad.. Men kan Madonna så kan ju du. För du är ju ingen mes helt utan självdisciplin! 

De följande två, max tre dagarna sitter du där och sörplar på din smaksenstaion till sjögrässoppa med träningsvärken pumpande på ställen där du inte ens visste att du hade muskler. Och hungern, för att inte tala om denna plågoande som gör sig påmind varenda nanosekund av din vakna tid. Tankarna krestar uteslutande kring mat. Fet, söt god och proppfull med kalorier. Men förbjuden.
Fast efter allt detta självplågeri ska du ju nu självklart få din belöning: Viktnedgång. SNABBT. Så självklart ställer du dig på vågen glad i hågen och förväntar dig ett ras på cirka 5 kg. Men upptäcker till din förvåning att siffrorna inte ändrats ett dugg sen du senast stod där. Din första reaktion är att det nog är fel på vågen... Men ju mer det går upp för dig att ditt självdestruktiva beteende inte givit någon utdelning desto mer rinner hoppet av dig och du inser att du nog ÄR totalt jävla värdelös, trots allt. Och rusar ner till affären och låter ditt kaloribegär löpa amok, vilket följaktligen leder till raka motsatsen: ViktUPPGÅNG, och det enda som gick ner var ditt självförtroende.

Det känns igen, va?


Men hey, ärligt talat, tror du verkligen att du blir en bättre människa av att leva i ständig hunger, oro och tjock-ångest?! Vad gör ett par slimmade spiror och en platt mage egentligen i slutändan? Tro mig, orden kommer från en undertecknad som vet. Motvilligt sväljer jag min numer feta stolthet och erkänner: Nej, jag och Maten har inte alltid haft en helt hälsosam relation. För visst har jag som många andra kontrollfreakde själar räknat varenda kalori som passerat mina läppar, visst har jag lusläst "Madonnas" helvetes-dieter (och alla andra orealistiska dieter du kan hitta i en tidning eller på en internetsajt, för den delen) som och försökt efterleva dem utan att inse att ett sådant leverne i slutändan leder till döden. Känt mig värdelös om jag råkat äta en halv chokladruta. Som säkert ökat mitt kaloriintag med 20 kalorier. Skillnaden från mitt ovanstående exempel är här att jag aldrig lät mig själv komma in i "jag-ger-upp-och-köper-choklad-fasen". Jag är inte den som vanligen ger mig in i något jag gett mig fan på och ger upp om jag inte dör, torteras eller mutas. Jag kämpar till jag inte orkar mer. Sån är jag.

Och jo, smal blev jag..  Men blev jag en bättre människa? Mer framgångsrik? Lyckligare? Du skojar va?

Och sen kom den dagen då jag hört för många "Du äter ju inget!", "Åh, så smal du ääär" (både från oroliga - men äckligt nog även avundsjuka - personer) Och innan jag fallit ner för det där sista trappsteget och hängivit mig totalt åt dikatorn i ätstörningshelvetet sa rösten i det sista av min vettiga hjärna ifrån och undrade vad poängen med ständig hunger, frossa, trötthet, extrema humörsvängningar och yrselattacker egentligen var. 
Och efter lite hjälpsamma samtal från vänner och familj lyckades jag själv ta mig upp och sortera ut de förbannat, urbota dumma idéerna jag fått i mitt huvud. Det tog ett tag men jag klarade det. Kanske delvis för att jag aldrig hann bli sjuk på riktigt..  
OCH för att fortsätta att statyera mig själv som ett  (ganska?) bra exempel: Jag har nu verkligen lärt mig hur man äter, utan att bli tjock, utan att vara hungrig. Man kan äta glass och choklad ibland utan att gå upp tusen kilo och läggas in för akut fetma. Faktiskt.  

Och varje gång jag ser de vidriga bantarlöpsedlarma på väggarna är jag så jävla glad att jag inte åkte dit. Och så förbannad på folk som ens vågar påstå att samhället och medierna inte är den främsta orsaken till att tjejer och killar i ett fullt utvecklat i-land med överflödig tillgång på livsmedel dör av samma åkomma som de svältande barnen i ett undernärt Afrika.  


   

Jag har funnit den.
Lyckan.

Jag har funnit meningen med att leva livet i detta supersvenska mellanvarma lagomland. Jag har funnit det enda som i jämförelse med alla andra länder jag besökt inte är mellan, lagom eller sådär.

Det är nämligen Magnum-glassen. Den svenska versionen av detta söta mirakel är på gränsen till dubbelt så stor som den Australienska, dubbelt så god och lika tvåfaldigt underbar. 
 

Jag älskar Sverige.

Ååh, vad jag vill uppdatera min blogg oftare.. Jag vill skriva skriva skriva. Om alla tankar jag har i min galna skalle.. Men.. Jag hittar ingen inspiration. Visst, jag skulle likt alla andra miljontals bloggare världen över kunna skriva en detta-har-jag-gjort-idag-blogg. En blogg att uppdatera minst 10 gånger om dagen, där man beskriver allt från dagens första toalettbesök och mjölkinköpet på Ica (inte i mitt fall då, såklart..Icas mjölk är säkert dålig och sur. Precis som köttfärsen. Heehee.) till strukturen på luddet i naveln...
Jag skulle kunna beskriva varje morgon jag sätter på 175:an mot Malmö klokan 06.00 och traskar som en stum zombie uppför trappan till omklädningsrummet på Coop och önskar att klockan aldrig ringt. Skulle kunna beskriva mina arbetsdagar med mina sötgalna, underbara arbetskamrater och mina kära och mindre kära stammiskunder. Ni skulle kunna få veta allt om mina smörgåstårtor, ostar och skinkfrallor. Och visst hade jag kunnat skriva sidmeter om mina eftermiddagar, i soffan, över den sociala koppen med vännerna, på gymmet.. Mina helger med utgång och party, bakfyllor och flum.

Det hade kunnat bli mycket, men hey, hur mycket intresserar det omvärlden?  Och... Varje dag är ofta den andra lik.

En känsla jag fortfarande inte vant mig vid.


Men tro nu inte att jag är missnöjd med tillvaron, jag är inte sån. Always look on the bright sides of life, som nån sa. Uppskatta det Lilla Livet, som nån annan sa. I do I do, som fan. Jag tackar Gud (ja, eller nån kufe som kom på allt) varje dag för allt, vänner, familj och bekväma tillvaro. Det gör jag, ännu mer än jag gjorde innan.

Men jag antar att det tar lika lång tid att vänja sig tillbaka med vardagen som att vänja sig av med den...

En vinare skulle det bli igår. Jag och Ellen.
Det blev en fjärdedels vinare och en svindyr Hallonmojito på Debaser (men den var värd alla sina 98 riksdaler), trevligt sällskap och - dock helt gratis - Lupe Fiasco... erm.

Det inleddes med en skön kväll på Möllan (fan vad jag älskar det stället) med vin på en indisk resturang. Vidare drog vi till Debaser där Stina tänkte va glassig och ta sig inte liten drink istället för tråkigt vin eller öl.. Och till skillnad från alla andra logiskt tänkande människor  som inser att när det inte finns priser på tavlan med drinkar och coctails (en lista som dessutom är typ en halvmil lång) så innebär det DYRA drinkar.
Men i varje fall, efter cirka 10 minuters beslutsångest (och bortval av drinkar som man inte kan beställa eftersom namnen fan inte går att uttala, jag menar, prova du att beställa en Caprihina utan att snubbla på tungan) föll jag för en Hallonmojito.. Sagt och beställt. Och där stod den, röd och god.. Och den jäkla bartendern tar mitt visakort INNAN han retsamt säger: 98 kronor där ja.

Jag tror jag svalde sugröret i ren ångest men fick hämta mig snabbt för att inte skämma ut min kära Ellen. Jag menar, i Asien får du en liter starksprit för under 20-lappen. Och här får du en klen 6:a (det hoppas jag fan att det var) för 5 gånger priset,
Jisses.

Anyway, trevligt hade vi och fnittriga blev vi. Men klockan gick. Så vi beslutade oss för att titta förbi KB.. för jag menar, det borde ju hända nåt. Det var ju TISDAGkväll, hallå. 
Och mycket riktigt, där stod han. Lupe Fiasco, och vi fick se honom. Helt gratis..

(Även om det bara var under ca 2 minuters tid... Även om han var 50 meter bort, bakom fyra glasdörrar och hundratals svettiga gangstaz... Även om vi inte hörde nåt. Men det var gratis.) 

Mitt liv är så häftigt.