summer love

"Allt om män - handbok för kvinnor riktar sig till alla de kvinnor därute som försökt sig på att kommunicera med en katt eller en hund, lärt sig det och nu vill försöka sig på att kommunicera med män"

Oookej, ni tänkte såå tänkte jag och slog mig till ro, läste och lärde. Efter cirka en timme hade jag tagit mig till den motsatta pärmen och kände mig inte faktiskt inte särskilt mycket som en bättre man-förstå-sig-påare.. Dock vet jag nu hur man lagar en hälsosam frukost till min man utan att han protesterar, jag vet hur mannen utvecklats genom historien från hårig neandertal-man till uniformerad 2000-talsman via den kjolbärande antika mannen och genom 70-talets flummiga hippieman. Jag har lärt mig egenskaperna för olika manliga stereotyper, t.ex den att Kroppsbyggar-Dans bästa raggningsreplik är "Hej, det är din tur nu!", och att man bör akta sig för Media-Lars stressade tillvaro och lika stressade kärleksliv och NU vet jag att Byggar-Dannes parningsrop endast består av en busvissling. (nooo shit, sherlock?)
Jag vet hur man ska bete sig i olika situationer för att han inte ska gömma sig i sin mansbubbla och få panik eftersom jag pratar och analyserar för mycket samt överdriver situationen. Jag har lärt mig att uppmuntra honom och berätta att det är MANLIGT att städa och att sushi faktiskt är bättre för hälsan än pizza.

Sjukt underhållande bok, men neeeej, inte ens den gjorde mig klokare. För jag har kanske ett läshuvud, men fullt såå genialt är det inte :)

 

slut

Ja, allting är slut nu....

...säger dom, jag säger att det är nu det börjar. 12 år var nog, nu vill jag andas innan jag tar tag i mina lärarstudier. Nu vill jag resa, leva och se allt jag tidigare bara drömt om. Jag vill umgås med de jag vill, jag vill göra vad jag vill. Jag vill inte låtsas trivas där jag inte trivs. Jag vill bara göra precis exakt det mitt hjärta säger åt mig.

Fast just nu säger dock min hjärna att den behöver vila, mitt blodomlopp att det pumpat runt blod med för mycket starka vätskor under alldeles för lång tid och min kropp att den behöver en rejäl detox.
Men gud vilka veckor det varit.
Den magiska sagolika balen på Grand, den intensiva och alldeles underbara studentveckan som avrundades med - det bästa av allt - min frigivning, STUDENTEN. Fortfarande fattar jag inte, när jag sitter där och tittar på alla bilder, att allt är över. Allt jag längtat efter under tre år är över, nu börjar den där suddiga evigheten som inte alls är lika självklar, lika inrutad och förutsägbar. Idag är andra dagen i den overkliga tiden efteråt. Och känslorna är faktiskt fortfarande väldigt blandade, för jag kommer (JA, jag erkänner) faktiskt att sakna min lilla trånga gymnasieskola en del....
image7
image6
 

Men nu ser vi framåt och då väntar en liten vecka på Coop Extra, sen kommer tre veckor av total semester. Oj oj oj, jag vet någon som ska njuta av livet då.

NU, ska jag berätta för er att jag ska lusläsa min mest användbara studentpresent - nämligen boken:

"Allt om män - Handbok för kvinnor"


janne janne. janne, jaaaanne

Prag 07. Behövs det en närmare förklaring?
Resan dit var ju något av det sjukaste jag varit med om. Aspackade malmöbor (och senare även lundabor), extrema mängder (ren) sprit, skithög musik och fjolliga tjeckien-ramsor kan faktiskt ibland bli lite för mycket på en nästan 15 timmar lång bussresa.... Och när somliga dessutom började använda den stackars lilla busstoaletten som rökrum lyckades denna "fest" till och både nomineras till och vinna kategorin Årets mest Patetiska. 

Men efter denna misär blev resan faktiskt mest lyckad. Trevliga utekvällar med - i varje fall för min del - måttliga mängder alkohol och sköna långa shoppindagar i stan är en lyckad kombination under ett rimligt antal dagar. Det vill säga cirka 3 stycken. Sen lovar jag dig, kära läsare, att sömn är det enda din trötta kropp strävar efter. För när Stina Gardeståhl - renlighetens och bekvämlighetens stora beundrare - somnar som en liten bebis med en filt direkt på heltäckningsmattan på färjan M/S Prins Frederik mellan Rostock och Gedser, ja då är det äkta utmattning vi talar om.

Lyckat nog har jag (och förmodligen 90% av alla gymnasietreor som befunnit sig i Prag förra helgen) dragit på mig en kraftigt förkylning och ett rejält halsont. Detta får ju till föjd av att jag tvingas ta det kraftigt lungt eftersom det på fredag nalkas nya äventyr - nämligen !siesta! (spana in paradiset här
http://www.markan.se/siesta2007/)
Dettta innebär en läskande fruktsallad av saftiga, söta och syrliga och otrligt välsmakande artister, havregrynsgröt på spritkök på morgnarna, solsken, söta poppojkar (I hope) och rosa rosévin. YUMMI .

Så nu ska jag in i garderoben och damma av mina gamla converse, för nu är det dags för feeestival.

Praaaahaaaa

Väskan är nästan packad. Jag har pluggat som en galning. Snutit mig femtusenfyrahundranittielva gånger. Hostat så att mina stämband blivit tunnslitna. Jag har lidit, alltså. Något fruuuuktansvärt. (ja, fy fan!)

Men nu jävlar. Imorgon bär det av. Prag alltså, en himla trevlig stad. Det måste jag av egen erfarenhet säga. Hela min garderob har på ett oförklarligt sätt hamnat i väskan och samtidigt känns det som om jag glömt hälften. Och det roligaste av allt var när jag och Tilda precis konstaterade att...

Just det! Man ska ha vanliga kläder också, inte bara festkläder och skyhöga klackar. För... det finns ju faktiskt några timmar mitt på dagen som vi inte kommer tillbringa på en klubb med en något för hög promillehalt tillsammans med australienare, norrmän, sliskiga italienare och djävulska menthol-cigaretter tända i filtret. Men DOCK, utan Boten Anna. Så är det ju faktiskt.

Så, när vi konstaterat detta så insåg jag att min väska var aaaalldeles för liten så nu får jag alltså ge mig upp på vinden och söka efter det stora artilleriet dårå. 


Imorse gick jag upp tidigt och påtade ihop en flummig analys som förhoppningsvis säkrar mitt betyg i min hatkurs Religion B (och detta beror INTE på ämnet i sig, det säger jag er), filade lite på mina kunskaper inom natur och putsade på en annan analys rörande modern konst. Utmattad, några timmarna senare, inser jag att detta - om inte någon lärare får ett svårt psykiskt anfall -  i stort sett var det sista jag behöver lägga ner nån större energi på under min gymnasietid... Behöver jag tillägga att jag av lycka hoppade minst två meter upp i luften?

Det finns bara ett ord. Det stavas:  L-Y-C-K-A

Vi ses i PRAG, älskade vänner!

en ytterst liiten up to date

Woh, vad jag plötsligt åter fick arslet fullt av saker att ta tag i. Skola, jobb och plikter. Bla bla blaaa. Och dagarna i skolan har känts så otroligt långa (även om undertecknad på olika sätt lyckats missa över hälften av veckans lektioner) utan min kära Sara. Att inte få höra ett endaste ord från henne (inte ens ett ååååh, vad jag är trött på den här skolaaan) eller få se hennes avundsvärda bambi-ögon på en hel vecka har verkligen hällt sirap i tiden - dvs gjort den fruuktansvärt trögflytande.
 
Men what the fuck. Nästa vecka är det PRAG, vänner. Inte för att jag fattat det än, men herrejävlar vad kul det kommer bli. Jag kan inte bärga mig tills jag o Tilda gör repris på vår feta resa i somras. Och jag ser fram emot en djupdykning bland alla olika nationaliteter.. Gärna australienare och norrmän, tack.

Men först lite plugg, jobb och tråkigheter. Puh.

KB in maj hart

Igår var det bara Tilda och jag och världens mysigaste utekväll. Party-boosting och Zingo-drinkar följt av ett par vinare på Lilla Torg (sjukt effektiva vinare dessutom) var en alldeles utomrdentlig förberedelse för ett - när vi kom dit - nästan tomt KB...  Bortsett från ett par skumma typer där den ene hade ett visst sinne för mina mystiska ögon. Ibland funderar jag på att skriva en lista på alla knasiga komplimanger som killar - i ett i det närmsta desperat hopp om att få avsluta kvällen i en naken kvinnas sällskap under ett luftigt duntäcke - kommit up med. Bara för att se ifall dessa ibland helt sjuka kommentarer har något logiskt samband.
Men, i vilket fall, när vi lyckats slingra oss bort från nämnda typer inser vi att det i alla fall finns ca sex (!) personer på dansgolvet. Även om dessa individer såg ut att ha x antal promilleenheter alkohol i blodet verkade de iallafall vara trevliga nog att joina för lite booty-shake. Och på den vägen blev det. Stinelin och Tildalein äger golvet i alla situationer och så även denna kväll. Skum musik, men nice sällskap när vi lyckats hitta både Mohamed och Kim i den - nu när vår buss snart skulle gå - växande folkmassan.

Jag har sagt det förr och säger det igen - DUMMA skånetrafiken som inte inser att de måste sätta in en senare buss från malmö. ALLTID är det som roligast när bussen ska gå. Bajs på dem.

Men kvällen blev trots detta fet till skillnad från mitt VISA-kort som magrade något... Men, som den arbetsslav man är så är det snart åter fixat:)

Snart kommer Hanna hit så: TJAAAAAAARÅ mates! 
    

bad days

..sometimes we all have bad days when everything feels far away..

Den lilla krylltotten Salem al Fakir sitter på min axel och sjunger Good Song så att jag blir alldeles vimmelkantig. Det har han gjort hela dagen och hela natten. Han är så söt med sitt ständiga leende och galna hår så trots att han sjunger om min extremt dåliga dag så gör han mig ändå ganska glad...

..and If you ever let me, I'll do my best to bring you back again


100877-4


Jag kan inte riktigt bärga mig tills jag får se honom live på Siesta i Hässleholm (du, kära läsare, är en loser om du missar detta event) Men, höjdpunkten denna är helg är ju trots allt min älskade älskade Mr Harcourt. Can't wait.

Jahapp, imorgon är det alltså 5 timmars uppsats som gäller då. Skitkul, verkligen. (och glöm inte att äta under tiden) Men skolångesten är trots detta och det ljuva nationella matteprovet nästa vecka nästan helt obefintlig vid detta laget.. Jag menar, balklänningen hänger och glänser i all sin skönhet på nedanvåningen, studentmössan ligger på min bokhylla och skiner som en magisk sagosten, resan till Australien är nästintill klubbad... Livet väntar runt hörnet. Vem orkar bry sig om skolan nu?

Australien, ja. Den pirrande känslan av blotta tanken av ett år med kängrur, öknar och dingos (och självklart - Sanne) är helt omöjlig att beskriva med ord. Vi ska alltså få uppleva ett land bortom våra mest avlägsna referensramar och bara få sköta oss själva, långt långt bort från skola, krav och ett skittråkigt inrutat vardagsliv. Det är bara overkligt..  

du gamla, du fria, du inskränkta...

På allmän begäran har jag nu tagit tag i mitt bloggande för en stund. Jag måste bara få ventilera ett ämne som snurrat i mitt huvud ett tag nu.
Såhär i stundande student när man måste börja fundera på vad man ska göra av sitt liv, vad man ska syssla med, var man ska få pengar och framtid ifrån - men framförallt - var fan man ska ta vägen. För här tänker jag inte stanna för alltid. Möjligtvis att jag återvänder till dessa trakter när jag fått bekräftat ifall resten av världen är lika inåtvänd, osolidarisk och allmänt kall och enformig som denna vardag runtomkring mig kan vara. Jag menar, hur svårt är det att le åt en förbipasserande människa och inte anstränga sig så mycket att se åt andra hållet så att nacken går ur led? Hur jobbigt är det att säga ursäkta till någon man klämt halvt fördärvad i dörren i matsalen? Gör det ont att le och önska det stressade butiksbiträdet på Coop Extra en glad påsk tillbaka när hon trots sin tidsbrist tar sig tid och stressar för din skull? I detta landet är det förbjudet att vara trevlig i onödan, framförallt mot okända människor. Okända människor kan vara farliga och bita dig hårt om du försöker berätta för personen att han eller hon har en fin tröja. För du har säkert inte påpekat detta i välvilja utan du har säkert sagt det med en ironisk underton eller så vill du egentligen starta ett bråk eftersom du är så fruktansvärt avundsjuk och inte har råd att köpa en likdan. (självfallet är tröjan i fråga en svindyr märkeströja, som alla andra som har råd att köpa har och som - självklart - har exakt samma färg, märke och utformnig)
Och för att inte tala om dessa förbaskade tiggare som fyller gatorna och smutsar ner de fina, nyrika och trendkänsliga svennarnas gator. Hur svinigt kan det bli, liksom? Dom måste ju bort. Bort, bort, bort. Detta fixar vi genom att totalförbjuda deras blotta existens. Bort med dem från det allmänna rummet, bara! Men att de stackarna istället blir helt utan både mat, pengar och socialt liv, det rör oss ju inte i ryggen. De har säkerligen själva satt sig i den sits de är i, och i annat fall så har de väl nån som bryr sig nånstans. Eller så får de gå till den välutrustade och ansvarstagande Socialförvaltningen, för de fixar ju allt. Det har vi ju sett.... Antingen detta eller så är de bara massa överflödiga utlänningar som kommit hit för att tigga ur oss alla våra pengar och efter det försöka ta våra jobb. (för det är ju bara äkta helylle-svenskar som får ha tillgång till svenska jobb) SEn försöker de fräcka jäklarna att förstöra vår supersvenska kultur (den med pizza, kebab och våra supersvenska (turkiska) köttbullar) med sina helt absurda och konstiga traditioner. Hur vågar dom? 

Förlåt, jag blir bara så arg. Så fint allt hade kunnat bli, bara folk ansträngde sig liiite. No offense mot mitt älskade Jante-land, det har sin söta charm. Här är jag född och förmodligen är det också här jag kommer dö. Men... Sverige, för fan, tina upp och hitta lite livsglädje och våga leva! Så slipper i alla fall jag ha något att irritera mig på.

Imorgon är en viss Stina fett ledig från Psyken. Denna soliga (har jag beställt) dag ska tillbringas på en bänk eller filt med den ljuva fröken Brandin i Stadsparken i Lund. Och tro mig, trotsar vädergudarna min order så finner ni mig trots detta under ett paraply på en bänk i Stadsparken i Lund - förhoppningsvis tillsammans med mina ljuva fröken Brandin. (som inte helt oväntat lyckats köpa en likadan studentklänning som jag - ur världens kanske inte helt minimala utbud av nämnda plagg)

Well. Puss och knull mina söta hjärtegull.

En helvetesvecka senare...

...och jag vaknar till i min ljuva, mjuka säng med himmelsblå duntäcke. Mobilen ringer som en galning och säger åt mig att VAAAKNA, och det genast! Det är den 30:e mars, klockan är 06.50. Jag slår upp ögonen, möts av en ljusblå, extremt vacker och klar himmel som får mig att för första gången på flera månader resa mig ur sängen med ett leende och en pirrande känsla i magen.  Himlen fick mig att inse att det är nerförsbacke nu, projektarbetet är över, mörkret börjar bli ljus, det är snart påsklov, skolarbetet börjar tonas ner och framför mig börjar den fetaste tiden på länge att ta form. Och den där känslan som blivit kvävd av tråkigt väder och allmän svenne-tristess alldeles för länge sa åter: Fan vad livet är underbart, egentligen.  

Jag har gjort mig själv den största tjänsten på väldigt länge idag. Jag och min kära frojlajn Olin tog oss igenom hela 3000 meter vatten på Högevall denna härliga dag. En prestation värd en stor eloge med tanke på att jag inte tagit ett simtag på ca 3 månader, vilket är det största uppehåll från denna idrottsgren jag gjort sedan jag var 7 år. Och det är INGET skämt om jag påstår att jag är trött, men också såå förbannat stolt. Lisa och jag är helt enkelt bäst i världen, förstår ni. Sedan avslutades detta, übrigens, med en baguette med pesto och torra kanter som jag så frikostigt delade med mig av till ett par utsvultna ankor. Och så var dagens goda gärning genomförd. Så, jag är inte bara duktigast i världen, jag är snällast också.

Imorgon ska jag skriva Högskoleprovet, vänner. Kom jag ihåg att skriva att jag är duktig förresten? 

hey hey heey

Jag satt precis i köket tillsammans med mina kära föräldrar och diskuterade min framtid. Jag bläddrade drömmande i min får-beklädda Gleerups-kalender (den kostade fanimej 100 spänn!) och fann att efter påsk är det inte mer än fem veckor till vi åker till Prag. Fem veckor! Och efter Prag är skolan typ slut. Förstår ni? Mitt liv inlåst på Psyken är snart till sin ände. Inte undra på att jag känner lyckan andas svagt i mitt nackhår. Det måste vara det som gör att jag i min ensamhet går omkring i korridorerna och sjunger, eller att jag passar på att ta ett litet glädjeskutt när tanken slår mig att jag snart kommer slippa gå upp för de eviga trapporna i D-huset, eller de 82 (eller 83) trapporna i A-huset... och framförallt, jag kommer slippa den eviga trängslen i matkön! Och för att inte tala om den skrikande tvåan (som förmodligen lider av extremt nedsatt hörsel och ett överdrivet behov av att alltid vara den som hörs mest) som har skåp brevid mig. JAG KOMMER INTE SAKNA DET! Nej, det enda jag ska ta med mig därifrån är mina betyg och mina älskade och väl utvalda vänner, och framförallt: min frihet att bestämma över mitt liv. Och herrejävlar vad det kommer bli grymt. Fifaan!

Nä, nu ska en sjukligt fysiskt aktiv Stina lämna datorstolen och bege sig till Gerda och ge sig på ett gympapass. Idag tyvärr utan stång, dock... Stänger is the shit, folks.

mammi

Fru Gardeståhl, god damn, I love you! Men jag önskar bara att du verkligen förstod, att du inte bara gör det här för att mina bedjande ögon får ditt hjärta att må dåligt. Utan för att du förstår mig, och förstod vikten i att du är den enda som vet. Men jag har världens bästa mamma, och för detta är jag evigt tacksam.

Åh, det är tråkigt att vara hemma hela tiden. Jag vill ut ut uuut. Jag längtar tills dess att blir som vanligt. Snart, väldigt snart, kommer det bli. Några veckor till bara... Sen är all stress och ångest BOOORTAAA!

Sara ringde innan ikväll, och av någon anledning kom jag just att tänka på... att.. vad fan hade jag varit utan dig?

trött? nej, utmattad

Men, vad händer? Vad får mig att ligga medvetslös i sängen så fort jag får en chans? Vad får mig att hellre vilja spendera en dag med mjölksyran pumpandes i benen (ja, utan att jag rört mig) under två filtar och ett dunktäcke (och massa kläder) i sängen istället för att rusa runt i det ljuvliga, humörboostande vårväder som varit? Varför skriker jag inte, som Ronja, ett dånande vårskrik och släpper ut all den energi jag har plats för i mitt blonda lilla huvud? 
Jo, för jag orkar inte, gott folk. Jag orkar inte, och inte fan vet jag varför. Jag vill så mycket men klarar så lite. Tanten på vårdcentralen säger att ett virus angripit min balansnerv och gör mig omotiverat yr (det kändes lite som efter en teuqila eller två. eller kanske ett åk i virvelvinden) och väldigt trött. Men faktum är att det huvudsakliga symtomet, alltså yrseln, faktiskt avtagit men tröttheten finns där än, om inte ännu mer. Plus att jag fryser som en galning när jag tydligen är varm utanpå. Feber? Nä, det sa du inget om, tant!  What's fucking wrong with me?
Det suger när det dessutom känns som om alla kurser i skolan ska vara färdiga innan påsk för att lärarna tror att vi efter lovet kommer befinna oss i en konstant fylla sittandes hos frisören, nagelbyggaren eller i balklänningsaffären. Skönt sen.. men jag orkar inte nu. Kan någon inte stanna tiden, låta mig vila och hinna ifatt er? Jag vill sova ett tag först. Okej?
Ring gärna och underhåll mig vänner, jag har tråkigt. När jag inte sover alltså.

överhettning

Det var ett tag sen jag fick vädra min hjärna och släppa ut lite meningslösa tankar i datorskrift på min kära blogg. Jag har haft alldeles för mycket att göra. Att jag aldrig lär mig att sluta planera varneda sekund av min tillvaro. På något vis klarar jag inte av att sitta still och bara ha absolut ingenting att göra, inga måsten eller krav. Då känner mitt skadat effektiva sinne att det måste fylla ut tiden med något roligt eller givande, typ träffa en gammal vän man inte sett på flera år, städa garderoben (det ÄR kul), kolla en sevärd film(måste vara bra, annars är det meningslöst. meningslöst är värdelöst), läsa, baka en kaka, ringa nån... bla bla bla. Det andra alternativet i denna stund när man sitter där med några timmar tillgodo i kalendern är att i panik tänka att "OJ, detta är typ min enda chans att plugga till provet om två veckor, eller skriva klart arbetet till nästa vecka, eller räkna matte...eller.. vad fan som helst. För jag kommer säkert inte ha tid nästa helg för då ska jag jobba och kanske göra det och träffa den.." Så sitter man där med beslutsångesten rykande ur öronen från en överhettad hjärna. Och när man tillslut inser att det verkligen inte är lönt att stressa upp sig för det fixar sig alltid. (världen existerar ju fortfarande) Ja, då har det redan gått jättelång tid och det är dags att ta tag i nåt annat.   
Och detta gör ju att min tid, som egentligen inte är kortare eller mer belastad än någon annans, blir sprängfylld och leder till ångest för att jag aldrig hinner ta det lugnt och att jag alltid dubbelbokar mina vänner och får jättedåligt samvete. Också för att jag slutligen glömmer att njuta av det jag planerat att njuta av...
Och här sitter jag och skriver en förlöjligande text om mig själv och mitt eget störda beteende, utan att ens reflektera över hur jag ska ändra på det. Samtidigt som jag gör detta sitter jag även och tänker på ifall jag, efter jag skrivit klart i bloggen, ska läsa en bok till svenskan, plugga matte, plugga till ett prov, skriva ett arbete eller ringa en vän jag glömt ringa... Kanske åka och träna...? 
Jag lär mig nog aldrig.

Allvarligt talat, Stina Gardeståhl; Get a fucking life!

sommaren, hallå?

Kära läsare, gör dig beredd på ett ytterst depressivt inlägg för jag tänkte snabbt försöka återge min sinnestämning för tillfället. 
 Jag är så trött på detta landskap som under tre månader går in en total passivitet, en djup dvala av grått dis, slask och kyla. Allt är dött. Normala varelser, typ igelkottar och björnar, gömmer sig och går ide, fåglarna är ännu smartare och drar söderut och lattjar i solen i Afrika. Säkert överlyckliga och med en fruktig paraplydrink i vingen (?).
Detta medan vi blir tvingade att genomlida detta tillsynes konstanta och eviga depressionsframkallande tillstånd och dessutom avnjuta det tillsammans med skönt och avstressande skolarbete innehållande bland annat femton stora inlämningsuppgifter i veckan, tjugo prov och trettio hemtentor. Jag, som alltid är lika entusiastisk och optimistisk när det gäller planering, har självklart lyckats boka in ca en arbetsfri helg under de närmaste 6 veckorna. Det kändes så lätt att bara säga ja till det då för några månader sen när allting kändes mycket lättare att ta sig igenom. Inte fan räknade jag med denna kroniska trötthet och obotliga huvudvärk jag i skrivande stund har dragits med under senare tid.

NÄ, jag vill ha vår, bal, sommar, student, FRIHET! Och jag vill ha det nuu! nu nu nu nuuu! 

Monday morning

Min buss ska gå om 40 minuter. Kukhin börjar 11.10. Såhär sköna kommer alla mina måndagsmorgnar vara resten av terminen. Perfekta dagar om jag får säga det själv. Morgonen inleddes med en lååång frukost där man faktiskt hann läsa tidningen och inte bara kolla bilderna, ögna kultur- och nöjessidorna och hinna läsa mitt dagliga Ordet-inlägg så att jag har något vettigt att störa mig på resten av dagen. Nej, här togs allt med ro. Efter det insåg jag att jag hade tid att lägg mig i sängen igen och se färdigt Lejonkungen som jag började på igår kväll. Gud vad jag älskar den filmen.

Pumbaa: "ÅÅ, jag är mätt som ett svin!"
Simba: "Pumbaa... Du är ett svin!"
Pumbaa: "Ååh..!"

Efter skolan hinner man en snabbis på Gerdis innan det är dags att dra till Bråhögsbadet och ta sig an sina små vattenmonster och lära dem koka kaffe i vattnet, dyka som delfiner, plocka ringar på bottnen och vara väldigt noga med att vinkla fötterna som en glad gubbe när de tar sina första bentag. Jag älskar att se dem göra framsteg, när de för första gången lyckas simma en hel längd utan att sjunka som stenar eller när de skrattande kommer upp ur vattnet när de gjort sitt första dyk i vattnet utan att landa platt på magen och fått alla i simhallen att  rynka ihop sina ansikten av smärtan de upplever enbart av att se barnets lilla kropp landa hårt på vattenytan och orsaka ett fruktansvärt dramatiskt plaskljud. Och alla deras framsteg beror ju på oss, deras älskade tränare Emil och Stina. Sjukt underbar känsla. Oj, vad min inre pedagog längtar efter att få utvecklas ännu mer.

Nu tänkte jag måla mina naglar. Ljust rosa ska de bli. Och detta från ett ganska dyrt Oriflame-lack som måste appliceras femton gånger innan det syns... Men då blir det faktiskt riktigt snygg. Och jag har ju tid fortfarande. Well, see ya.

gråskala

Någon har gjort intrång i mitt huvud och sitter just nu och bankar aggresivt med något väldigt hårt mot insidan av mitt skallben. Och jag skojar inte, det gör ont. Dagen har fram tills nu tillbringats i horisontalt läge under ett fluffigt duntäcke tillsammans med en kopp te. Kollade lite på Batman Begins på Canal +, men inte fan kunde jag hålla koncentrationen på den svarta lädermänniskan och hans elaka polare två och en halv timme. 

Jävla helg. Efter två dagars hårt slit bakom delikatessdisken räknar man ju med att få lite nöje i livet. Kanske i form av en utekväll med Tess, men nej. Istället ringer telefonen och levererar otrevlig information. Denna orättvisa jävla världen ska alltid ställa till det. Alltid. Jag hatar att det alltid är de oskyldiga som drabbas av ondskans makter, de som man inte kan göra något åt. De som ingen bär skuld för. Och jag blir så jävla ledsen när allt ska drabba dig, eller rättare sagt din omgivning och det som gör dig lycklig. Be strong, beloved bro! Vi finns alltid här.

Kläderna med det där lilla EXTRA

100877-3
Sådär ser loggan på min nya vita keps ut.. Och på min nya tomteröda skjorta som når mig till knäna, lite som en skjortklänning som man glömt figursy och sedan adderat lite extra volym längst ner. Sen har vi mina gubb-grå byxor vars "midja" går ungefär under brösten. Det är verkligen bra att designern bakom mina arbetskläder är modemedveten. Alla har vi ju hört om oversize-trenden, den höga midjan och gubbyxorna som kommer så starkt. Fast jag förstår inte vad personen i fråga tänkte när han eller hon skapade min spy-grön-grå-blå fleecejacka med två meter långa ärmar (observera: i storlek M) och megakrage... Jag gör inte det. Men alltså, idag var en givande första arbetsdag med mina nya chefer o gamla polare på Coop Extra, Värnhemstorget, Malmö.  

Fast fikan efteråt tillsammans med Anna o Sara var förstås snäppet mer givande. När stormen sliten och snön yrar som på värsta Grönland och normala människor beställer in feta koppar med varm choklad och tonvis med vispgrädde, gigantiska varma tekoppar eller maffiga heta Cappucinos kommer då fröken Gardeståhl iklädd snögubbedräkt intrampande på Emmas Café och beställer, vad? Jo, en KALL SMOOTHIE med frusna jordgubbar. Precis en sån där man riktigt längtar efter på stranden en het dag i juli. Something went terribly wrong...

Imorgon ska det pluggas. Oj oj oj, I aint jokin. För det kommer troligen inte att finnas fler val efter denna underbara natt av ljuv blåst och härlig snö. Mmmm.

På tal om snö.. Han kommer hem om 4 dagar.

Gokväll

Jag kan inte mer än gapa av förfäran. Att människor är så sjuka ibland... Jag ska alltid finnas vid din sida, vännen. No matter what.

Jag har massa prylar och saftig info att delge er.. Tyvärr har jag inte tid ikväll. En annan dag.
Puss och knull, mina hjärtegull

Happiness

Först och främst måste jag förtydliga mig angående ett tidigare inlägg där jag skrev om en vän som genomgått en metamorfos och antagit formen av ett svin. Du som känner dig träffad ska förmodligen inte känna dig träffad eftersom jag skrev om en helt annan person, som antagligen inte lägger tid på att läsa min blogg och därför nog inte ens kommer att få chansen att ta åt sig. Jag skulle aldrig använda ordet "svin" för att beskriva dig (som jag antar vara den som ligger bakom signaturen "Mr Svin") för ett sådant är du inte.
Tack!

Så jaa, back to reality. Igår var en minst sagt händelserik dag. Den började med ångest följt av ett matteprov, varpå ångesten sedan försvann när jag efteråt insåg att den sista uträkningen som tagit upp en hel sida och som jag trodde var totalt weird faktiskt ledde till samma resultat som för mattegeniet själv; Alice Öberg. Detta gav mig ett stort hopp om att mitt fruktade G i Matte C kanske (betoning på kanske) skulle kunna utvecklas till ett VG. Håll tummarna.

Sen var det dags för det jag har tänkt göra i snart 2 år, nämligen ta tag i det här med styrketräning. Så alltså, de två klenaste flickorna i hela Gerdahallen intog då Damstyrkehallen (efter ett halvt Step-up pass. FUCK koordination!) ca 13.00 och lyckades med att ta oss igenom alla kroppsdelar och då menar jag alla, för det KÄNNS idag, vill jag lova. Samt att lära oss en sjuk magövning med pilatesboll. Gitt.  Så i fortsättningen vill jag bli kallad för något i stil med Biffen eller Atleten. Deal?

Sen... På kvällen var det lite utgång på schemat och efter en synnerligen lärorik förfest hos Emil tillsammans med 4 äkta män och deras ohämnade samtal om sex och brudar bar det av mot Viggos och Lundia. Jag och massa killar en hel kväll... alla utom Han med stort H som tvunget skulle sitta på en buss långt långt bort och vara allmänt saknad. SIGH. 
Jag tänker inte skriva ner några detaljer om vår utgång här, jag föreslår att ni kollar min pixbox och skapar er en egen uppfattning: www.stinelin.pixbox.se

Ikväll är det Magnus Carlsson på tv, vilket innebär att jag och Tilda ej kommer att vara anträffbara vid denna tidpunkt. Såå..tjarå.

en dag bland andra

yes yes. Snart är det loov! Det ska bli helt gudomligt skönt. Men som vanligt är den mesta tiden redan planerad, samt en del timmars arbete på AG... eh, ursäkta.. Coop inlagda. Men ingen skola kommer dock att tynga mina axlar under en hel veckas tid, och det gillar vi.

Vet ni vad? Jag har skaffat en styrketränings-buddy, Matilda Wikström. Och imorgon börjar kampen för mina forna musklers återkomst. Hell yeah. Gerda is the shit. Senast idag var jag där och cyklade någon mil på en halvrisig spinningcykel med en jäkla tomte till instruktör som drar en massa skitroliga skämt när man sitter där och lider med hjärtat i svalget och puls som en kolibri (det är sant, deras hjärta slår 250 slag i minuten, det vet jag). Sjukt mycket lättare det blir då, verkligen.

Jag var ute och gick med min kära byracka till hund så sent som igår. Det var ganska mysigt, faktiskt. Lite musik i lurarna (låtar som jag visserligen hört mer än nog av, men det går som bekant inte att byta ut den), lite solsken och framförallt LITE kyla (betoning på lite, det var alltså inte särskilt kallt) vilket är tre faktorer som faktiskt gör mig på ett strålande humör. Det krävs inte särskilt mycket, förstås det. MEN, något som däremot gör mig riktigt störd är alla extremt tråkiga, osociala och allmänt sura människor man möter på stigen. Inte en enda av de cirka tio förbipasserande kunde helt oprovocerat le och se mig i mina strålande och extremt positiva och välmenande ögon. Jävla glädjeförstörare. Nej, detta landet behöver gå i skratterapi. NU!

Tidigare inlägg