Jag älskar er ändå

Det är snart ett år sen. Ett helt jävla år. 365 dagar. En tjugondel av mitt liv.. Jag hade magsår, lyckorus, kärlekskval, förhoppningar och nervositet. Hela jag var ett enda stort paket av överumplande känslor. Obehagliga, nervösa men mestadels overkligt grymma känslor om att någonting äntligen skulle hända. Jag skulle få leva. Hitta mig själv. Vidga vyerna.. 

Och ja, så drog vi. Satte oss på ett plan bara.. Jag och min Slemhög. Sen var vi där, på andra sidan jorden. Vi kände inte en själ. Ingen hade förutfattade meningar, vi visste ingenting om dem. Vi stod där och gapade. Mitt i friheten, bland möjligheterna. Och på den vägen var det...

Och åtta månader senare kom jag tillbaka. Och det hade gett mig tusen gånger mer än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Inte bara upplevelserna i sig, en och en. Utan allt.. Upplevelsen. Världen var plötsligt mer än ett inrutat äta-sova-jobba-7-16-och-supa-skallen-av-sig-på-helgerna-liv.. Det fanns plötsligt tusentals andra möjligheter därute. Jag insåg att fler än jag trott inte var nollställda, känslokalla och status-kåta. Man kunde tydligen leva ett liv utanför sin lilla incest-stad där precis alla ligger med, snackar skit om och umgås med - just det - precis alla. Man kunde tydligen komma längre än så. Wow.

Jag var med om det mesta.. Har levt mitt liv på en mangofarm mitt i bushen, utan telefoni internet eller någon som helst kontakt med omvärlden. Jag har rest genom halva Australien - genom den kalaste, hetaste öken - i en 20 år gammal buss utan AC tillsammans med en 40-årig vänsterradikal hippie jag känt cirka 20 timmar innan avresa. Jag har sovit i en öken, under bar himmel, tillsammans med dingos skorpioner och giftiga ormar. Jag har vandrat genom regnskog. Jag har plockat meloner, mangos, vindruvor och packat bananer tills mina lemmar gått ur led. Jag har druckit billigt vin ur 5-litersboxar tills min lever ansökt om dödshjälp, jag har haft en vardag i en skitig husvagn tillsammans med husmusen Gösta-Fredric, Sanne, två galna engelsmän och en otrolig liten irländare. Jag har sovit i framsätet på en jeep i en vecka. Jag har ätit hemlagad sushi hos ett par i ett av de flottaste husen i hela Oz. Jag har varit kär i en tysk. Inte sovit ensam i ett rum under 7 månaders tid. Ätit kolgrillad kängurusvans. Hoppat fallskärm. Levt på All-Brans, cigaretter, pizza och Cadbury-choklad i en vecka. Sovit som en prinsessa i ett rum fyllt med nakna, hojtande engelsmän. Ätit frukost tillsammans med en Morning-Glory av samma nationalitet. Jag har träffat de mest underbara människor från de mest oväntade platser. Jag har lärt mig hur det känns att älska människor på avstånd. Att längta efter någon. 
Och att älska livet.

Jag säger inte att det är det här livet jag vill leva. För så himla häslosamt är det inte i längden. Det behöver inte nödvändigtvis vara i Australien, eller ens utomlands för den delen. Men vad jag vill komma till är det får en att inse att världen är lite större än vad man tror. Bara för att det är skit här, betyder det inte att det är det nån annanstans. Drömmar går alltid att förverkliga. När, var och hursomhelst. Bara man tror på dem.

And at that time I realised I was just a big fish in a small pond 

Kommentarer
Postat av: Sanne

"Ätit frukost tillsammans med en Morning-Glory av samma nationalitet."



OMG, vi har varit med om mycket. <3 dig!

2008-09-19 @ 22:03:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback