stinelin - min lilla värld i den stora

En tanke slog mig häromdan när jag på mitt andra jobb som simskolefröken i Staffanstorp lekte "Duschen" med mina små tre- och fyraåringar. Leken går ut på att man ska stå i en ring och en och en gå in i mitten av ringen och bli duschad. Man får välja hur stor dusch man vill ha beroende på hur blöt man vill bli.. (Döh?) Anyway, väljer man liten blir man automatiskt klassad som super-mes, men om man däremot väljer stor blir man gruppens tuffing och hjälte.
Sen är mina små vattenmonster så himla smarta så de finner ibland en gyllene medelväg och väljer mellan. Ingen mes, men man slipper ändå bli jätteblöt. Inte för mycket, inte för lite.

Förut har jag ju hårdkritiserat stackars mes-Sverige för detta lagombra mittimellan-fenomen.

Men då i det ögonblicket i plaskbassängen slog det mig att... det är ju faktiskt rätt praktiskt. Jag menar, ibland är man på det där kluvna, ambivalenta humöret. Man pallar inga ytterligheter liksom. Man vill ta sig igenom situationen på bästa smidigaste sätt. Obemärkt. Man är ju inte mer än svensk. 

Då passar det ju lagom bra. 

---

För övrigt har jag på order av en tränare på mitt gym börjat på en diet bestående av massa protein samt ett träningsprogram inriktat på armarnas muskler... vilket inte verkar ha gett resultat. För när jag under dagens körlektion (vilken i ordningen vet jag inte längre, för jag är SÅ seriös och har kört SÅ mycket) fick kritik för att jag sliter för mycket i växelspaken blev min biceps minst sagt sågad av käre Sven..

Körskole-Sven: Du behöver ju inte använda hela den där när du växlar! 
varpå han tar tag i min överarm
Körskole-Sven: Oj... Eller det behöver du kanske visst...


Give me sum protein, baby!