Första inlägget
Back to life.
Fast, jag är inte helt levande dock. Trots att jag varit med om fenomenet jetlag ett antal gånger förut tar dagens tillstånd den största pokalen.
Landade på Kastrup vid halv åtta på kvällen igår. Var i säng vid tolv och vaknade efter två timmar då min inbyggda Skalman-klocka sa åt mig att nu är det minsann morgon - fast det var ju i Japan. Lyckades efter över en timme att somna om. Varpå jag vaknade två timmar senare igen med känslan av att vara begravd under ett gigantiskt stenrös. Med huvudet fast i ett hårt spänt skruvstäd. Ungefär.
..och undrade i mitt stilla sinne varför i hela friden jag tvunget skulle ha druckit så mycket kvällen innan. Liggandes i min mjuka säng - full av ånger - med mitt livs tyngsta bakfylla gick det långsamt upp för mig att jag faktiskt inte druckit något alls. Jag hade bara suttit på ett flygplan som tagit mig tillbaka över alldeles för många tidszoner. Vilket min kropp uppenbarligen inte tagit särskilt bra.
Så nu sitter jag här, med både hjärnkapaciteten och utseendet av en zombie och väntar på att klockan ska bli sovdags även i Sverige-tid.
Verkligeheten var inte så långt bort denna gången. Inget kändes lika overkligt nu. Jag mindes faktiskt smaken av mammas rabarberpaj, AXA:s havregrynsgröt, fraset av lakanen i min egen gudomliga säng och känslan av den skånska luften i mina lungor. Det var liksom inget som kom från en dröm. Det var bara en sjukt behaglig verklighet jag visste att jag skulle få uppleva snart igen.
För även om det känns som minst en dubbel så lång tid, så har vi ju faktiskt bara varit borta i två månader. Två feta, riktigt sumofläskiga månader. Foton finns nu tillgängliga på Facebook till allmän beskådan:
http://www.facebook.com/album.php?aid=126356&id=717721884&l=8553df9d32
http://www.facebook.com/album.php?aid=126348&id=717721884&l=99cfd30bb9
http://www.facebook.com/album.php?aid=123198&id=717721884&l=62b54437fb
Fast, jag är inte helt levande dock. Trots att jag varit med om fenomenet jetlag ett antal gånger förut tar dagens tillstånd den största pokalen.
Landade på Kastrup vid halv åtta på kvällen igår. Var i säng vid tolv och vaknade efter två timmar då min inbyggda Skalman-klocka sa åt mig att nu är det minsann morgon - fast det var ju i Japan. Lyckades efter över en timme att somna om. Varpå jag vaknade två timmar senare igen med känslan av att vara begravd under ett gigantiskt stenrös. Med huvudet fast i ett hårt spänt skruvstäd. Ungefär.
..och undrade i mitt stilla sinne varför i hela friden jag tvunget skulle ha druckit så mycket kvällen innan. Liggandes i min mjuka säng - full av ånger - med mitt livs tyngsta bakfylla gick det långsamt upp för mig att jag faktiskt inte druckit något alls. Jag hade bara suttit på ett flygplan som tagit mig tillbaka över alldeles för många tidszoner. Vilket min kropp uppenbarligen inte tagit särskilt bra.
Så nu sitter jag här, med både hjärnkapaciteten och utseendet av en zombie och väntar på att klockan ska bli sovdags även i Sverige-tid.
Verkligeheten var inte så långt bort denna gången. Inget kändes lika overkligt nu. Jag mindes faktiskt smaken av mammas rabarberpaj, AXA:s havregrynsgröt, fraset av lakanen i min egen gudomliga säng och känslan av den skånska luften i mina lungor. Det var liksom inget som kom från en dröm. Det var bara en sjukt behaglig verklighet jag visste att jag skulle få uppleva snart igen.
För även om det känns som minst en dubbel så lång tid, så har vi ju faktiskt bara varit borta i två månader. Två feta, riktigt sumofläskiga månader. Foton finns nu tillgängliga på Facebook till allmän beskådan:
http://www.facebook.com/album.php?aid=126356&id=717721884&l=8553df9d32
http://www.facebook.com/album.php?aid=126348&id=717721884&l=99cfd30bb9
http://www.facebook.com/album.php?aid=123198&id=717721884&l=62b54437fb
Kommentarer
Trackback