Ockulta händelser i löparspåret
Nej, jag är inte galen.
Jag var ute och sprang på min Torna Hällestad-slinga idag. Solen sken, kroppen värkte, svetten lackade och jag var uppe på den sista sköna spurten - den sista lilla fruktansvärda biten som bara körs på ren vilja. Trots att kroppen gett upp för längesen. Jag bet ihop, slutade tänka på var jag egentligen var och omgivningen passerade brevid mig i en suddig färgmassa..och mitt på åkern stod en känguru och tittade på mig. Jag tittade tillbaka och fortsatte att fokusera på min överlevnad. Men helt död var jag tydligen inte, för när bilden äntligen nått mitt medvetande kunde jag inte göra något annat än att bara stanna och känna ifall jag fortfarande hade nån puls, bita mig i armen och banka mig i skallen. Jag blinkade och tittade åt känguruns håll igen och där satt hon fortfarande och såg på mig som om jag vore en fullkomlig idiot.
Jag bara gapar. En svettig flåsande tomat med hakan i marken. Jag förstod att hon inte kunde sluta stirra.
Men... Samtidigt som min normala tankeverksamhet började komma tillbaka reste "kängurun" sig upp. Hon var i själva verket ett rådjur som suttit i gräset och kissat. Men jävlar, den bruna färgen, de långa spretiga öronen, de svarta mjuka ögonen och de smala frambenen och ställningen hon hade - dessutom halvdolt i högt gräs. Hon hade kunnat vara en ung känguruhona. Om jag hade varit på andra sidan jorden vill säga.
Du kanske tänker att jag borde sluta springa tills hjärnan kopplas ur. Men jag säger att det var ett tydligt tecken från högre makter ...!
Jag vet hur de ser ut. Faktiskt.