stinelin - min lilla värld i den stora

Woh. Har har jag statt forr och skrivit blogg pa universums langsammaste datorer pa Kuala Lumpur International Airport... Det var ganska exakt 7 och en halv manad sen sist. Men denna gangen ar inte riiiktigt som forra. Lite mer van, liite mindre nervos. Och - faktiskt - alldeles redo for att aka hem och ta tag i mitt liv. Hade du fragat for en vecka sen hur jag kande infor hemresan hade jag kort och gott svarat:

"ANGEST"

Men nu kanns det helt..okej. Denna dagen skulle komma nan gang och har ar den. Och hur lange till hade jag klarat mig utan mina narmsta darhemma? Inte lange till. Jag sakner er for mycket. Alldeles for mycket.
Jag har haft the time of my life (Sahar langt.. the happy times ar inte over an. Be sure) och mitt riktiga liv vantar darhemma. OCH MINA RIKTIGA VANNER, HUND OCH FAMILJ!!!

Jag star har med min Starbucks-kaffe (som skulle vara en svart med lite mjolk men som visade sig bli en latte med extra mjolk..Well, nevermind) och kampar for att halla ogonen oppna. Mitt flyg mot verkligheten lyfter om ganska exakt en timme och denna kvall landar jag i mitt platta Skane och mottages av mina foraldrar samt HASSE. Min alskade gosiga, tjocka, underbara och ibland smatt trogtankande hund.
Min storsta oro just nu ar huruvida han minns mig eller ej. Hall tummarna.

Sen ar det dags for att beta av kramar, glajdetarar och skratt med mina kara vanner foljt av frisorbesok (BIGTIME, ser ut som en javla hippie), bankbesok, Gerdabesok, stadsbesok und so weiter und so weiter.

Beloved Sweden, Alskade Sverige: Beware, here I come.  

Sa var man fralst igen...

Jag bara alskar detta landet - Malaysia. Och sa gor aven mina tva lite aldre, mycket nara slaktingar som jag numer reser tillsammans med. De alskar allt forutom varmen.. Nagot som jag sjalv tydligen for alltid vant mig vid. Temperaturen har ligger runt 30:an, men luftfuktigheten ar dock valdigt nara 100%, vilket tydligen far mina tva kara foraldrar att forlora storre delen av sin rorelsekapacitet. De stackarna...

Men i varje fall, jag mottog mina djupt saknade och efterlangtade foraldrar pa KLIA och spenderade atskillliga minuter at kramar och en del glajdetarar. Sen bar det av mot Kuala Lumpur och mitt lyxhotell, dar var vanliga - och for oss normala - foraldrar/dotter-relation aterigen borjde ta form.. Dvs en javla massa skitsnack, skrattattacker, snuskiga skamt, pappas o mina han mot min mammas otroliga fomaga att saga roliga saker (hehe) och - viktigast av allt -  mina och pappas efterlangtade smagnabb, vadslagningar och badas stenharda envishet.
Jisses vad jag har saknat dem.

Okej, vi spenderade ett par dagar och x-antal Pengar (aven kallade Malaysiska Ringits) i denna extremt billiga stad dar man kan fa en middag for tre inklusive en-tva ol var for under hundringen..och det ar pa gransen till dyrt.
Efter KL begav vi oss till staten Penang i norra Malaysia dar vi (eller iallafall mamma och pappa) plagades av den for dem extrema hettan medan jag befann mig i paradiset av regnskogsbekladda berg och miljontals av guldprydda tempel, Buddha-statyer, munkar (inte dem man ater, dock) otroliga blommor och tropiska frukter.
(jag ljog lite...de alskade ocksa Penang)
Efter detta tog vi den extremt billiga bussen (dock utan toaletter ombord, vilket jag persoligen anser vara en otroligt dalig ide...) over halva landet for ca 60 kr var och landade in det historiska Melaka. Som i mina ogon nog ar ett av varldens estetiskt vackraste stalle... Staden ar uppbyggd i europeisk kolonialstil med bade hollandska, engelska och portugisiska inslag men ar befolkad och inspirerad av bade kineser, indier och muslimska folkslag.. Allt ar bara en enda stor fargglad kulturmix och bast av allt - Alla lever i extrem harmoni.

Jag sager en sak: KOM HIT!

Min sista vecka i landet Oz spenderades tillsammans med tva tyskar och en bosnier (med ett sprak snyggt uppbyggt av ungefar 40% engelska, 50% tyska och 10% ryska) i ett "hus" bestaende av fyra vaggar, ett badkar, tre sangar och en tvattmaskin... ungefar. Faciliteter som varme (melbourne ar kallt vid denna tiden), ungn, spis, eller micro var i namnde bosniers ogon totalt oviktiga.. Manjare (mat) ska goras in das beautiful nature, dvs grillas over en grill gjord av fyra tegelstener och nagra bitar kol ute i tradgarden. Det ar vad jag kallar sluspurten pa mitt backpackerliv.

Das beste Swedische life, sehr sehr beatiful.

For, budgetlivet fick minst sagt ett plotsligt slut... Sista natten i Australien delade jag tillsammans med Rob och hans rike mate Tino pa ett glassigt (tyckte jag da) hostel i sydney. Och har fick jag aven erfara hur dumt det ar att resa med en totalt pank Freund, eftersom jag och Tino fick lagga ut en del dollar pa var slosaktige alskling. Men.... i gengald jag har blivit lovad ett par veckor av lyxliv i Tyskland i sommar. Inte helt fel det heller.

I varje fall, fardigspenderad i Australien sag jag till att ta ett ordentligt farval av min knasige, panke, late men dock sa charmige tysk for ett tag for att ta sikte pa Malaysia, Kuala Lumpur och MAMMA OCH PAPPA!! (utropstecken i overflod) Men nar jag analnde till KL i garkvall var det meningen att jag skulle fixa ett boende for mina kara foraldrar som inte skulle anlanda forran kvallen efter.
Likt en pensionerad zombie intar jag - trott, sliten, halvsjuk - Kuala Lumpur Internatinional Airport (KLIA..ha ha ha) med ambitionen att hitta en relativt billigt och smidigt boende. Utsvulten av en bristfallig flyplansdiet var mitt forsta mal dock en affar med en vacker blinkande neonskylt som sa "Chocolatiere". X-antal minuter senare - efter atskilliga beslutsangestttacker - lamnar jag chokladets paradis med ett Ritter Sport Butter Bisquit  i tassarna forsoker leta reda pa min vaska... Ett par miljoner kalorier och manga minuter senare senare har jag fortfarande inte hittat bagagebandet (MLIA ar asiens storsta flygplats) och jag var TROTT.
Men slutligen fann jag min alskade ryggsack och letade upp en trevlig dude vid informationsdisken och berattade att jag inte hade boende och att jag skulle fixa ett par natter till mina gamlingar ocksa... Antagligen sag han att jag var en sliten, trott, blond svensk lattlurad brud som i ren desperation hade kunnat betala en miljon for en parkbank att sova pa..
Killen babblade pa i ett oforstaeligt sorl och allt jag hoppades pa var att han skulle teleportera mig till en sang nanstans och bara lata mig sova. Plotsligt vacks jag orden affordable, king size bed och wonderful breakfast....
Ett pris skrivs pa ett vitt papper och jag hade glomt koden till mitt VISA-kort. Kreditkortet brande i planboken... tog nastan fyr sa varmt det var.... Sen minns jag inte mer.

(Min vettiga hjarnhalva valde att radera foljande handelseforlopp for att istallet ta konsekvenserna nar rakningen dimper ner i brevladan hemma i Svearike) 

Imorse vaknade jag upp i en gigantisk sang. Vande mig om och sag en lika gigantisk sang brevid mig, dar mina paron ska sova inatt. Framfor mig tronade en mega widescreen upp sig. Jag gnuggade mig i ogonen, knep mig i armarna.. Nix, det var pa riktigt. Strackte pa mig och intog det guldkantade badrummet med allt man kan onska sig av ett badrum... Tval, shampoo, lotion..till och med en DUSCHMOSSA! beat that!
Ren och fin akte jag ner till bottenvaningen (Jag mindes nagot om frukost) och sag det storsta jag nansin sett i frukostvag (eller i varje fall under de senast sju manaderna)
Ledsen, Sanne, min alskling, men det slog ALLA vara havgrynsgrot-sojamjolk-toast-frukostar...! 
Dar spenderade jag sakerligen tva timmar med att fylla upp mig sjalv med nudlar, ris, toast, KORSBARSTOMATER, brod, vafflor, omelett, farks frukt, juice, kakor, crosianter, muffins..och cirka tre liter RIKTIGT kaffe. 

Jag ar nu matt och lycklig.

Sa nu ska jag spendera dagen i ensamhet i vantan pa mor&far. Tankte ga till gymmet och poolen och frascha upp mig och sedan ta en tripp till spaet har pa itt glassiga hotell for att riktigt utnyttja min nya livsstil till max....

HEJDA BACKPACKERLIVET!   

   

Jag ar lycklig.

Och jag har  ganska exakt 8 dagar kvar i detta otroliga land. Befinner mig for tillfallet i namnda lands (troligen ocksa varldens..) vackraste stad - Melbourne - och tanker sa gora fram tills nasta sondag. Det som gor staden sa underbar ar kanske inte alltid den estetiska biten, men hela stallets sjal bara overvaldigar en och gor en allmant lycklig. Jag menar.. varenda gata ar smockad med underbara retrocafeer, vintagebutiker (favoriten kallad Shag...hrm), vanliga butiker, barer, snygga manniskor i snygga klader.... Yarra river kantad av Royal Botanic Garden med utsikt over glassiga skyskrapor.
Det ar lycka i stadsform.

Men..all lycka kommer inte enbart fran staden i sig. De senaste dagarna har spenderats tillsammans med en ny underbar tysk varelse kallad Ann-Sophie - aven kand som Melbourneexperten - som visat mig varendakvadratcentimeter av stan och fatt mig att spendera x-antal dollar pa glassiga vintageprylar och dylikt. Samt snobbkaffe och sushi...
Behover jag namna att mina pengar av nagon anledning borjar sina..?
Fast, jag ar ett par glittriga pumps (har har jag funnit lyckan i skoform), en rosa scarf, ett par jeans, en mintgron top och tva ljuva klanningar rikare...

Och imorgon far jag ett efterlangtat tillskott i min lycka i tysk-form - namligen mr Robert Reimer himself.


Jag vet inte riktigt om jag vill att denna vecka ska ta slut...

Jag maste verkligen hitta en dator som ar kapabel till att ladda upp bilder snart. Den ar pa explositionsgransen, packad med grymma bilder. Allt fran Melbourne, Mildura, Adelaide, partyparty och sa vidare och sa vidare... MEN. De vackraste bilderna (finns egentligen inte pa min kamera eftersom batteriet ar varedlost..) ar fran Barrossa Valley - Australiens glassigaste vindisttrikt - dar Stina, Marie och var sota tyska Ann-Sophie akte pa vinprovning.

-Otroligt moget, kultiverat och sofistikerat. Jag VET!

Men herre min gud vad det finns manga olika sorters viner! Och som de mindre rutinerade vinprovare vi var (notera var) missade vi litegrann vikten i att spotta ut en del av vinet for att behalla sitt fulla sinnesbruk... Men visst hittade vi en del aromatiska inslag av vegemite, tra, bark, nyassade pennor.... ananas, passionsfrukt, bjornbar... och allt annat trams man skulle kunna hitta i en enda jast vindruva.
Detta var faktiskt en upplevelse som jag sent kommer glomma och om inget annat var Barossa Valley ett himla fint stalle och Snobb-Stina kopte aven sig en svindyr flaska med sott flytade guld i form av ett Semillion-vin.
Jag haller pa att mogna nu, ser ni.

Pa sondag ska jag ta mig till min nast sista destination i Oz, vilket blir Melbourne, dar jag ska shoppa, ata sushi, dricka kaffe, fika... Umgas de sista dagarna med mina tyskar, Min Tysk, mina sydafrikan, min franskvinna och min freakade belgare. Ska bli harligt..
Och Marie ska vidare upp till outbacken i Alice Springs, vilket innebar annu ett sorgligt farval. Och jag ar inte alls avundsjuk pa henne som har hela sitt livs upplevelse framfor sig.

See u in a bit.

Haha, sa blev det for kallt for att vara sma sparris skulle kunna vaxa...sa det sket sig. Vindruvor blev var nasta uppgift..och det ar ett enda stort skamt. I vindruvsindustrin far du betalt efter hur mycket du plockar, vilket innerbar...ungefar ingenting. Om du inte har flera ars erfarenhet, vill saga. Och de oddsen ar ju hoga om du ar en backpacker fran Sverige.... och annu hogre om du ar en vindruvsgalen Stina som sakerligen ater upp halften av fortjansten innan den ens hamnat i ladan. Vilket ocksa visar sig i olidligt magont ett par timmar senare. Hm.

Sa mitt bankkonto har ju inte direkt blivit fetare under denna tid. Men vafan, no worries, mate.. Jag ska ju lamna detta landet om alldles for fa (20, TJUGO) dagar och vill darfor inte spendera mina sista veckor i en svinkall okenstad i mitten av kalaste Victoria.

Fast det ar ju inte sa att jag lider har.. Marie hittade ju som sagt hit fran Sydney, och tillsammans med henne har jag tagit Mildura med storm. Och som vanligt har jag lart kanna manniskor som jag aldrig kommer vilja lamna igen. En stor undran har ocksa tagit sig in i mitt huvud: Varfor ligger inte Tyskland i Sverige?
(vidare kommentar overflodig)

Men pa sondag..bar det av till Adelaide och Kangaroo Island. Efter detta tillbaka till Adelaide dar jag aterigen kommer hooka up med Marie ett par dagar for att sedan ensam ta sikte pa MELBOURNE och all shopping och alla vanner jag maste traffa igen innan jag aker till Malaysia dar min alskade mor och far vantar:):):)

Sa, befinner mig just nu i Mildura - en oas mitt i kalaste oken - i sydostra Aussie. Har plockas det sparris tills handerna ar kladda i blasor... och resten av mig i rod lera. 
Jag har nog snart gjort allt som finns att gora i fruktplockningsvarlden, tror jag.

For ovrigt gar livet ganska bra... aven om det aldrig kommer bli som det var med Sanne. (behover nog inte ens beskriva min saknad i ord..den ar stor. och jag ar fortfarande ytterst halv) Men jag har hittat en del nya o trevliga vanner o bekanta som man kan leka med. och ett par asiater som bjuder pa mat.. det basta av allt. OCH - till min stora gladje - imorgon kommer lilla Marie hit och jobbar och bor med mig. Vilket kommer bli valdigt trevligt.

Lanar en laptop av spanska room mate sa jag maste halla mig koortfattad...

Men, jag har det  bra, jag lever, jag sakner er (och min slemmis) OCH jag borjar faktiskt fa ratt grav hemlangtan.

Just for att jag alskar er. Alldeles for mkt:)

Saa, dar stack hon! MIN ALSKADE SANNE!!!


Det gor ont ont ont. Och jag grater, faktiskt. Ett halvar. Inte varit utan henne ens ett dygn pa denna tid.
Och nu...
Pa en buss..och..POFF. Borta.

Och jag ensam ocg frusen i ett kallt hostigt Melbourne med en nykopt halsduk.

Sniff,

So, da var man tillbaka dar man borjade.Dock ar det inte helt slut an... Fast jag maste medge att jag borjar kanna att tiden rinner ut. 40-nagot dagar kvar nu. Sinnes. Och Sanne lamnar mig inom sa kort tid att jag inte vill prata om det.. Jag menar, prova du att ga utan ditt ena ben. Det blir inte latt..

Men planen ar Melbourne foljt av ett par veckor av fruktplockning (tror ni jag har tillracklig erfarenhet?) och sedan en bat ner till den lilla on i soder. Lilla sota Tassie. Svindyrt, men det far det vara vart fanimig.

Sen borjar man tanka pa alla man kommer lamna, alla jag kommer sakna.... och alla de jag formodligen ldrig kommer traffa igen. Sen tanker man forstas aven pa de man mot sin vilja kommer sakna och de man borde vara lycklig att man aldrig kommer traffa igen.... trots allt.
Men mest av allt tanker man pa alla er darhemma. Snart kommer ni vara lika konkreta, lika krambara och lika pa riktigt som ni var for ett halvar sedan. Det ar sinnes.

Jag tjuvstartadeidag genom att traffa min kara gamla skolmates Elina och Marie pa stan idag. Visserligen ett planerat mote, men fyfan vad det kandes knasigt. I vilket fall, imorgon star det utgang pa schemat. Med GAMLA polare.

Shit.

---

---

JAG AR SJUK!

Stackars stackars miiig!

Det enda min lata kropp orkar ta sig an ar att satta sig framfor den fyrkantiga pengaforintaren - namligen datorn. Global Gossip ligger inte alldeles for langt fran vart lyxiga hostel. Ett hostel som for ovrigt ar sjuuukt lyxigt. De har gratis tacken och kuddar som till och med ar tjocka och - hor och hapna - de har SANGLAMPOR! Vilket innnebar att man kan lasa precis hur lange man vill pa kvallarna utan att stora andra. Varldens basta hostel att vara sjuk pa.

For det AR synd om mig.. Jag lag i sangen 13 timmar i strack och var SA sjuk. Sen gick jag upp och at frukost och sen gick jag och la mig ett par timmar igen och OJ sa sjuk jag var. Snart ska jag ga tillbaka och vara ANNU sjukare. Har sakert 50 graders feber. Minst.

Det ar till med sa synd om mig att Sanne och jag fick ga ga ut och ata sushi och sen fick hon bjuda mig pa en mud scone fran baker's delight sa att jag - om mojligt - nagonsin blir frisk igen.

Ni maste nog ringa mig hemmifran nu och saga hej och prata med mig. Eller..det kanske far bli ett hejda. For jag dor nog snart. Nu har jag sakert 60 graders feber, sa jag maste ga och lagga mig igen.

Har jag sagt att jag alskar er?

Det ar verkligen inte varje dag man hittar varldens coolaste lilla irlandare, varldens sjukaste, storsta, underbaraste och konstigaste Manchester-dude och varldens mest intelligenta, fysikalskande och snallaste snubbe fran Newcastle pa en och samma gang. Inte brukar man spendera 24 timmar om dygnet i tre veckors tid med dem iheller. Ute i leran pa melonfaltet, inne bland lastpallarna och melonladarona i packingshedet..atande, sovande brakande, skrikande, skrattande i en smutisg husvagn tillsammans med den overintelligenta husmusen Gosta-Fredric och hans kackerlackspolare. Man vaxer ihop. Oavsett hur olika man ar fran borjan.
Tre okanda snubbar har pa denna tid blivit som mina broder jag maste ta hand om. Laga mat at dem, skalla pa dem nar de inte diskar och plockar undan, saga at dem att inte dricka for mycket och allmant ta hand om dem... och alska dem. Rara smapojkar.

FAN VAD JAG SAKNAR DEM!

Vi lamnade dem vind for vag igar. I Noosa. Efter en minst sagt dramatisk men underbar helg. Nu ar det bara jag och Sanne, vilket konstigt nog i princip ar forsta gangen sen de forsta veckorna vi spenderade i Sydney. Men det ar underbart. For hon lamnar mig och detta landet om 20 dagar idag, vilket kommer kannas som att bli avsagad pa mitten. Min alskade alskade siamesiska slemhog...

MEN, vi ska ha en otroligt ljuv sista tid illsammans har innan. Och den borjar idag i Brisbane - Betongstaden och gar vidare ner langs glassiga Guldkusten och slutar i Melbourne. Sen far vi se var Stinelinen hamnar, troligen i Tasmanien till att borja med.

So, well... alla ni med tillgang till Facebook ombedes att ta en titt pa vara nya bilder fran var senaste tid av hart arbete och familjeliv.

Jag alskar er alla! Jag ar hemma om exakt 51 dagar. Hall ut.

Jaha, da var man for svag tyckte dom. Vi har burit dem, kastat dem, krossat dem, atit dem och brutit vara ryggar for deras forbannade vattenmeloner... Och vad far man far det?

Sparken!

Eller, inte sparken i bokstavlig mening. Inte officiellt. Men man kanner sig aningen oonskad som en av tva enda tjejer pa en mansdominerad arbetsplats konstruerad just endast for detta kon. Tunga vattenmeloner, "ogras" hoga som trad (ja, bokstavligen) som ska dras upp av mina klena hander, gigantiska trapallar som ska lastas och stora lador (tacka vet jag mangolador!) som ska vikas.
Sa nar chefen varje dag fragar en nar man tanker lamna farmen och resa vidare och ger en skitjobben for att fa en att trottna blir man inte helt forvanad nar han en dag berattar att han nog bara har behov av oss en dag till..men att vi ABSOLUT har tillfort nagot till hans patriarkiska farm och att var fysik och vart kon absolut inte spelade in. (Sen bad vi honom dra den om Rodluvan...)
Men han tillade aven att vara sista lonecheckar skulle fa oss pa battre humor.
Tack.

Sa harmed lamnar vi denna halan for att tillsammans med var engelsktalande lilla "familj" aka tillbaka till paradiset sjalv - Noosa. Pa sondag kvall ar det tankt att vi ska lamna vara vanner som vi alskat och hatat i vatt och torrt under mer an manads tid pa obestamd framtid... och detta utan tarar och zebraansikte.
Eller inte.

Frankie Mullen, Mathew Baxter & Graeme Butcher.
We fucking love you, you bloody cunts.

Hya!
Frukta ej! Vi AR vid liv! Som alltid.. a vara oroliga kara vanner.

Men sahar ligger det till: Vi fann Frankie, vi fann hans jeep..och aven tva ohanga engelsman Greame och Mathew. Ibland alskar vi varandra ibalnd inte.
Vi fann ett jobb i den massiva halan Gayndah - med ett invanarantal pa cirka 2 pers - nagra timmars bilfard fran Bundaberg. Vi plockar vattenmeloner 10 timmar om dagen 7dagar i veckan om det inte regnar..for da sitter vi i var skitiga husvagn (som arfylld med insekter och luktar kiss) och ser pa vardelosa program eller klinkar pa vran (narmare bestamt frankies) gitarr.

Men lonen ar ljuv. och jag har verkligen utokat mitt ordforrad med nyttiga fraser och ord. Sasom:

Bullocks!
You fucking cunt !
BLoody hell!
Dont be such a prick you bloody wanker!
(foljt av hoglljudda rapar och fisar)

GUD vad jag alskar manliga man!

Sa vi har det bra! oroa er inte!

Vad hander om man slapper en bomb i Bundaberg?
Svar: Det blir en annu storre hala.

HA HA HA..erm.


Na, for nu skiter vi i denna jobblosa skitstan och soker efter lyckan med hjalp av irlandska duden (irlandare ar det trevligaste  folket pa jorden) Frankies  jeep. Jag , Sanne, Frankie och tre (tva normala och en normal med viss begransing) engelsman tar oss harifran klockan 10 imorgon bitti och raknar med att finna en farm dar man faktiskt kan jobba...

Mycket har hant sen sist, och jag ber valdigt mycket om ursakt for att jag inte tagit mig i kragen och uppdaterat mina nara och kara genom blogg, mejl och liknande.

Vi lamnade Hervey Bay och Fraser Island - i mitt sinne - for en mindre evighet sedan. Efter det bar det av till snobbiga, dyra, exklusiva men ack sa underbara Noosa. Tank Bastad under tennisveckan, addera varme, aussies, nara belagen regnskog och nationalpark och nagra extra miljoner och du ser det framfor dig. Har var det rehab och lyxliv pa ett glassigt hostel  tillsammans med ett gang hollandare och nagra kangrus ett par dagar och sedan bar det av till Australian Zoo - the place of Steve Irwin himself. Trevlig upplevelse maste jag saga, men jag maste ocksa erkanna att stallet tyvarr ar aningen overskattat. Typ Zoo i Kopenhamn med ett par krokodiler och nagra koalabjornar extra (nastan).

Och for ovrigt, Till alla er som avundas mig for att jag fatt se och klappa pa en koalabjorn: Sluta med det. Det ar nog det trakigaste djuret jag nagonsin mott. De enda de gor hela dagarna ar att hanga i ett trad och krama en bambukvist. De ror sig inte en millimeter och yttrar inte ett pip. Jag lovar er, de var sakert inte ens levande.
Tacka vet jag alla sota krokodiler, ormar, spindlar, kangrur och megafaglar med bamsefotter. Dar ar det mer action, ta mig faen.

Efter Zoo:t var det tillbaks till Noosa, lamna Steffi for en resa tillbaks till kylan i det tyska landet pa andra sidan jorden och agna tiden at planering infor kommande arbetsveckor, forslagsvis i Bundaberg. Och efter ett misslyckat forsok att ta livet av en stackars kanadensk diabetiker genom att tramsa ivag med hans insulin (jag svarar garna pa fragor angaende detta) bar det ivag till stallet vi befinner oss nu: Bundaberg.

Har finns det rom, ginger-beer, goon och engelsman (bigtime). Men inte fan finns har nagra jobb.. och inget annat heller for den delen. Vi jobbade en vecka med vara alskade mangos, men sen sket vadret sig och var arbetsorganisator ar en forrymd mentalpatient. Gillar inte riktigt laget nu eftersom budgetet tamligen ar begransad och vi sitter fast utan stadig inkomst i en hala storre an Eslov.

Men, som ett visst vartsvin och hans surrogatpolare brukar uttrycka sig: Hakuna Matata, det ar ord som ar bra.

Efter fyra sjukt intensiva dagar (och varre blir det) har vi tagit oss fran Mission Beach - stallet alla snackar om men som ingen fattar varfor - till Townsville och over till paradison Magnetic Island dar vi hyrde ett par superskona scootrar och tog oss runt pa det estetiskt vackraste stalle jag besokt i detta enorma land. Synd att min kamera ar sa otroligt....begransad. I vilket fall, sjukt fint var det och goda isdrinkar hade dom pa hostelet. Och det basta av allt var faktumet att australienska man med promille over 1 ar otroligt givmilda UTAN att forvanta sig mycket mer an ens trevliga sallskap under kvallen i gengald. I baren, MED klader och UTAN onodig fysisk kontakt. Underbara man.  

I vilket fall, nyligen chekcade vi in pa det lokigaste hostelet pa lange. Det forsta som moter oss i rummet ar en stickande lukt av urin och en monsterspindel (harig och hoppande) pa sangen. Och de sjuka manniskorna har mage att TA BETALT for en sketen kudde att sova pa!!!! (!!!!) Vad AR detta?
Men, det gor inget for imorgon ar det dags for withsunday segling. TRE DAGAR pa en segelbat. Alska!

Tyvarr ar jag tillbaks i varlden med det dyra internetet sa.. tyvarr. Gotta go! See ya sugarpies!

Sadar ja. Imorse, fjarde gangen gillt gav vi oss pa ett nytt forsok att fa komma upp i planet och dyka ner over Cairns (vi skippade Mission beach) fran 4,2 km hojd.
Knappt att vi trodde vara ogon nar klockan ringde klockan 6 och SOLEN syntes utanfor vara fonster. INte ett moln, inte en regndroppe... knappt ens en vindpust!
Nastan for bra for att vara sant.

Men upp kom vi da antligen. Men innan dess blev vi tilldelade ett par supersexiga byxor med stjarnor och pa med all utrustning, samt varsin sot - och for somliga till och med halvsexig - man med tillhorande fallskarm fastknappt pa ryggen. 25 minuter senare var vi uppe och enda vagen ner var att hoppa.
Och det gjorde vi...

FOR HELVETE VAD DET VAR HAFTIGT!

Det ar verkligen mer an ett maste for alla att testa. Och det finns inga ursakter att inte gora det, for ditt liv kommer sluta ofullbordat utan denna upplevelse.  

Ben:  - What are your words?
Stina i extas: - A-a-a..amaazing...! or no, wait... It was... ehh. No.. I don't have any words.