Sista dagarna bland ris och kor
Ris, magsjukor, kaos, forseningar, sopor, urinstank, brist pa logik och logistik...
Hur fan kan man alska ett land som har alla dessa egenskaper?
Och hur kan jag alska det trots att jag hatat det anda fran hjartat tills for cirka en manad sen? Trodde aldrig jag skulle orka stanna har. Att jag skulle hoppa pa ett sista minuten och fly fran varmen till snodrivorna.
Men nagonstans efter att vi om tillbaka fran Bangladesh hande det. Vi drog soderut, det blev varmare, folk blev vanligare.. Mer tillmotesgaende. Det blev renare, luktade inte skit. Maten blev godare. Jag borjade bli lite smatt kar. Och efter alla extremt brinnande eldsjalar och harliga personligheter, sota barn och goa hundar - och framforallt efter att ha besokt alla feta organisationer och kikat pa deras annu fetare projekt - sa ar jag djupt foralskad.
Vi drog ut till Kolunji Ecological Farm - mitt i bushen - utanfor Trichy langt i soder. Kolunji ar en farm som bedriver utbildningar for bonder i ekologiskt och hallbart jordbruk. Den ags av organisationen Kudumbam som utover detta driver nagra barnhem, skoter mikrokrediter for kvinnor, fixar sysselsattning for arbetslosa ankor (det ska va a med prickar over..), jobbar med sjalvhjalpsgrupper med kvinnor och barn som behover arbete, medmetandegorande om rattigheter hos barn, kvinnor och daliter.. Ja, dom gor typ allt helt enkelt. Underbart galet totalt grymma manniskor.
Dessa spenderade vi tva veckor tillsammans med ute i det jattevarma ingenstans, darav mitt enormt daliga bloggande. Ursakt ombedes.
Efter detta delade klassen a.k.a. "Klumpen" antligen upp sig i smabitar och den basta tiden pa hela resan uppenbarade sig. Jag, Lina och Anders drog ivag pa egen hand mot bergsorten Ooty och annu narmare bestamt ett stalla som hette Wildhaven. Inga brak, inget gnall, inga dispyter.. Bara tre skanska tontar som fick njuta av livet genom att fa bo som gudar pa en resort mitt ute i vildmarken och mota vilda elefanter, bisonoxar och (JAA, det ar SANT) en livs levande leopard! Vi fick aven njuta av de overvaldigande stjarnorna, god mat och lagereld.
FIINT ska det va!
Och som om inte det vore nog fick vi aven besoka skolor och skolbarn vars skolgang gjorts mojlig genom projektet One Child One Future (mer info om detta framover) och aven de som inte annu blivit hjalpta. Men vi tankte underlatta lite for den hjalp som komma skall genom namnda projekt...
Mycket ar pa gang.
Men forst ska jag hem till Svea, till familj, Karlek och vanner. Lycka enorm.
Ses i landet med ordning och reda. Och framforallt dar det finns alternativ till detta javla ris...
Hur fan kan man alska ett land som har alla dessa egenskaper?
Och hur kan jag alska det trots att jag hatat det anda fran hjartat tills for cirka en manad sen? Trodde aldrig jag skulle orka stanna har. Att jag skulle hoppa pa ett sista minuten och fly fran varmen till snodrivorna.
Men nagonstans efter att vi om tillbaka fran Bangladesh hande det. Vi drog soderut, det blev varmare, folk blev vanligare.. Mer tillmotesgaende. Det blev renare, luktade inte skit. Maten blev godare. Jag borjade bli lite smatt kar. Och efter alla extremt brinnande eldsjalar och harliga personligheter, sota barn och goa hundar - och framforallt efter att ha besokt alla feta organisationer och kikat pa deras annu fetare projekt - sa ar jag djupt foralskad.
Vi drog ut till Kolunji Ecological Farm - mitt i bushen - utanfor Trichy langt i soder. Kolunji ar en farm som bedriver utbildningar for bonder i ekologiskt och hallbart jordbruk. Den ags av organisationen Kudumbam som utover detta driver nagra barnhem, skoter mikrokrediter for kvinnor, fixar sysselsattning for arbetslosa ankor (det ska va a med prickar over..), jobbar med sjalvhjalpsgrupper med kvinnor och barn som behover arbete, medmetandegorande om rattigheter hos barn, kvinnor och daliter.. Ja, dom gor typ allt helt enkelt. Underbart galet totalt grymma manniskor.
Dessa spenderade vi tva veckor tillsammans med ute i det jattevarma ingenstans, darav mitt enormt daliga bloggande. Ursakt ombedes.
Efter detta delade klassen a.k.a. "Klumpen" antligen upp sig i smabitar och den basta tiden pa hela resan uppenbarade sig. Jag, Lina och Anders drog ivag pa egen hand mot bergsorten Ooty och annu narmare bestamt ett stalla som hette Wildhaven. Inga brak, inget gnall, inga dispyter.. Bara tre skanska tontar som fick njuta av livet genom att fa bo som gudar pa en resort mitt ute i vildmarken och mota vilda elefanter, bisonoxar och (JAA, det ar SANT) en livs levande leopard! Vi fick aven njuta av de overvaldigande stjarnorna, god mat och lagereld.
FIINT ska det va!
Och som om inte det vore nog fick vi aven besoka skolor och skolbarn vars skolgang gjorts mojlig genom projektet One Child One Future (mer info om detta framover) och aven de som inte annu blivit hjalpta. Men vi tankte underlatta lite for den hjalp som komma skall genom namnda projekt...
Mycket ar pa gang.
Men forst ska jag hem till Svea, till familj, Karlek och vanner. Lycka enorm.
Ses i landet med ordning och reda. Och framforallt dar det finns alternativ till detta javla ris...
Back in India
Det gar langsamt det har med blogguppdatering. Och jag har som alltid den enorma oturen att hamna vid datorer som vagrar ladda upp mina bilder. Men dom ar manga. Och dom ar ruskigt fina. Och dom kommer. Sa smaningom.
Ar nu ater i Kolkata, som senast jag uppdaterade. Detta efter tva veckor i Bangladesh. En vistelse i ett land som rort mig anda in i sjalen pa mindre an tva veckor.. I ett land som gav oss alla oandliga magsjukor och raserbajs, stirrande manniskor i enorma klungor som aldrig sett en stackars viting forr, valdigt suspekt mat, ris och ris och sa lite mera ris.. Och nu sitter jag har pa gransen till aterhamtad fran en rejal magspark som overgick i galet hog feber och ett dygns sangliggande och yrande pa ett hotell i Dhaka.
Men fy fan vad det var vart det!!
Vi bodde som ett gang nastan pinsamt uppassade gaster hos NGO:n Thanapara Swallows i en by i mitten av bushen i Bangladesh. De arbetar med allt fran skolor, ekologisk odling till kvinnofragor. Och detta har de gjort sen 1971 da den Pakistanska arm'en invaderade byn och dodade alla vuxna man - varpa den svenska organistaionen Svalorna kom dit och startade upp ett enormt samarbete med ateruppbygget av byn. Och har idag blivit till ett stor stark och stabil organisation som driver en egen skola och textilfabrik som bedriver rattvis handel.
Upppassade som gudar blev vi, sjuka var vi, ata vagade vi inte gora i radsla av att skita pa oss..
Sa vi lamnade allihopa stallet cirka 10 kilo lattare. Men alla dessa fina manniskor, underbara ungar, gosiga djur, starka manniskorattskampar och eldsjalar for diverse fragor gav en verkligen en enorm kick.
Och hela landet - som ar ett av varldens fattigaste - var nagot av det vackraste jag sett. Platt och vackert - precis som mitt alskade Skaneland. Enorma grona falt, lerhyddor, vackra manniskor, getter, kossor och vattenbufflar. Bara massa cykelrikschor och knappt nagra bilar alls.. Inga avgaser och inget snusk.
Inte bajs overallt som i Indien.
Sa rent och oforstort pa nat satt.
Men det finns sa mycket att gora dar. Sa manga barn som maste hjalpas till skolgang, sa manga kvinnor som ska raddas fran sina misshandlande och fortryckande man, sa manga bonder som maste lara sig effektivisera sitt jordbruk.. Och for att inte tala om alla de manniskor som maste fly undan den vattenhojning som om 20 ar komma dranka halva landet. (Pa grund av en klimatforandring de sjalva inte ens har orsakat en procent av) Landet ar stort som en tredjedel av Sveriges yta och rymmer 140 miljoner manniskor. Var ska dom stackars javlarna ta vagen?
Nej, halleda, det finns mycket och gora! Och Stina kommer komma tillbaka. Be so bloody sure.
Idag och imorgon ska vi ata oss till bristningsgransen for att sedan satta oss pa ett 36-timmars tag i riktning Bangalore. Och hoppas nu med mig att taget i alla fall bara ar nagra immar forsenat.. och inte ett dygn.
Ses snart!
Ar nu ater i Kolkata, som senast jag uppdaterade. Detta efter tva veckor i Bangladesh. En vistelse i ett land som rort mig anda in i sjalen pa mindre an tva veckor.. I ett land som gav oss alla oandliga magsjukor och raserbajs, stirrande manniskor i enorma klungor som aldrig sett en stackars viting forr, valdigt suspekt mat, ris och ris och sa lite mera ris.. Och nu sitter jag har pa gransen till aterhamtad fran en rejal magspark som overgick i galet hog feber och ett dygns sangliggande och yrande pa ett hotell i Dhaka.
Men fy fan vad det var vart det!!
Vi bodde som ett gang nastan pinsamt uppassade gaster hos NGO:n Thanapara Swallows i en by i mitten av bushen i Bangladesh. De arbetar med allt fran skolor, ekologisk odling till kvinnofragor. Och detta har de gjort sen 1971 da den Pakistanska arm'en invaderade byn och dodade alla vuxna man - varpa den svenska organistaionen Svalorna kom dit och startade upp ett enormt samarbete med ateruppbygget av byn. Och har idag blivit till ett stor stark och stabil organisation som driver en egen skola och textilfabrik som bedriver rattvis handel.
Upppassade som gudar blev vi, sjuka var vi, ata vagade vi inte gora i radsla av att skita pa oss..
Sa vi lamnade allihopa stallet cirka 10 kilo lattare. Men alla dessa fina manniskor, underbara ungar, gosiga djur, starka manniskorattskampar och eldsjalar for diverse fragor gav en verkligen en enorm kick.
Och hela landet - som ar ett av varldens fattigaste - var nagot av det vackraste jag sett. Platt och vackert - precis som mitt alskade Skaneland. Enorma grona falt, lerhyddor, vackra manniskor, getter, kossor och vattenbufflar. Bara massa cykelrikschor och knappt nagra bilar alls.. Inga avgaser och inget snusk.
Inte bajs overallt som i Indien.
Sa rent och oforstort pa nat satt.
Men det finns sa mycket att gora dar. Sa manga barn som maste hjalpas till skolgang, sa manga kvinnor som ska raddas fran sina misshandlande och fortryckande man, sa manga bonder som maste lara sig effektivisera sitt jordbruk.. Och for att inte tala om alla de manniskor som maste fly undan den vattenhojning som om 20 ar komma dranka halva landet. (Pa grund av en klimatforandring de sjalva inte ens har orsakat en procent av) Landet ar stort som en tredjedel av Sveriges yta och rymmer 140 miljoner manniskor. Var ska dom stackars javlarna ta vagen?
Nej, halleda, det finns mycket och gora! Och Stina kommer komma tillbaka. Be so bloody sure.
Idag och imorgon ska vi ata oss till bristningsgransen for att sedan satta oss pa ett 36-timmars tag i riktning Bangalore. Och hoppas nu med mig att taget i alla fall bara ar nagra immar forsenat.. och inte ett dygn.
Ses snart!