Maktlöshet
Det var evigheters evigheter sen sist känslan infann sig, det känner jag nu. Man går omkring i nuet men befinner sig nån helt annanstans, man kan inte sova... och bara nämn hans namn och fjärilarna drar igång en rave-fest i magen.
När man tänker på det finns det inga Tänk om det var sådär istället.. så bra det hade varit då eller Han ÄR rätt, det är bara jag som gör fel. Inget Detta sårar mig, men han bättrar sig nog. Och absolut inget Jag kommer nog ändå aldrig hitta någon bättre. Lika bra jag stannar... En mycket skön känsla, med andra ord. Sällsynt och förhållandevis få förunnad.
Ja, usch och fy så oförskämt lycklig jag borde vara. Nästan så jag borde skämmas.
Och jo, med hjärtat lätt som en fjäder har jag ändå en stor sten i magen när jag nu tänker på en av de allra närmaste och mest betydelsefulla personerna i mitt liv. Han som endast förtjänar det bästa. Men har tyvärr genom åren fått gå igenom en massa skit han inte borde behöva gå igenom. Stark som han är har han dock alltid stått där han står.
Och en dag kom hon, den där han verkligen väntat på och förtjänat. Hon med stort H som kom med fjärilarna sömnlösheten, pirret i magen och lyckorusen. Hon var den sista pusselbiten, den finaste pralinen i chokladasken.
Hon var den både han, och alla andra avgudade. Stark, glad och omtänksam. De skulle leva tillsammans. Och det gjorde de också en underbar tid.
Men så kom den där. Den där jävla sjukdomen. Som en blixt från klarblå himmel. Du var stark och vi trodde på dig, stenhårt. Och du kämpade tappert emot under en lång tid. Men inte ens du var odödlig.
Du, vackra Ängel. Du skulle inte lämna honom än. Inte heller dina små flickor. Varför? Varför? Varför?
Jag undrar bara, Varför?
Brorsan, be strong. Vi finns här, allihop. Alltid.