stinelin - min lilla värld i den stora

Ingen av oss var sarksilt fortjust i Varanasi. Kanske var det pa grund av alla konstiga, stirrande - och ibland rent onda manniskor. Som tillsynes alla bara var ute efter att gora livet surt pa en eller komma at erns pengar. Kanske var det pa grund av osregnet.. Eller alla de tusentals nakna mannen som sprang runt som galningar vid stranden och i stan och firade Shiva Festivalen. Kanske var det det konstanta doften av avforing och urin som gjorde oss avtanda? Jag vet inte.

Men skont skulle det bli att komma darifran i alla fall. Lattade gav vi oss av till tagstationen. 21.20 skulle taget ga. Och sa mycket blev klockan. Och lite till. Och annu mer. Inget tag.. Vi fragade runt litegrann. Nan sa att det skulle bli 12 timmar forsenat. Men till var lattnad var det en annan som pastod att det "bara" var 6-7 timmar forsenat..
Lagom buttra och forvirrade satte vi oss ner for att vanta. Inget tag. KLockan tickade. Vi fragade nagon (noter att alla dessa nagon ar personer anstallda av Indian Railways - de ska och bor ha koll..tycker man) som sa att klockan 04.00 skulle vi fa veta exakt hur mycket taget var forsenat. Sa.. vi stannade pa en bank. Alla manniskor och alla vaskor i enn enda hog.

Frusna. Livradda for alla rattor, kossor och skumma manniskor som strok runt pa den annars tomma, morka perongen. Ett tag senare sa nagon att vi skulle fa veta klockan 06.00 nar taghelvetet skulle komma. Da insag vi att en hel natt skulle spenderas pa detta vidriga stalle.

Och inte en enda - nej inte en enda kaft - hade koll pa nar taget skulle komma. Av sakert hundratals anstallda varken kunde  eller ville naogon hjalpa oss. Nagon gang pa formiddagen efter var det tva tjocka killar pa ett fult kontor som artigt (d.v.s halvhjartat engagerat under konstant hanflin) konstaterade att taget kanske skulle komma vid 19-20tiden - dvs 24 timmar senare an beraknat. Och ingen vidare hjalp gavs. Bara hanflin.

Efter ett nervous breakdown och manga fula ord senare fick jag baras ivag och ersattas av Ida, Carro och Lina som skallde skitenm ur dem. De mjuknade lite. Men inget sades om ett tag.

Efter ca 20 timmars vantan overgick ilska i apati och ingen orkade lyssna pa ljugande indier, bry sig om aporna som stal var mat, eller rattorna som sprang kring vara fotter.. inte ens de ben- eller armlosa utmrgalade tiggarna som konstant drog i vara skitiga hasor hade nan effekt langre. Dar satt vi som 11 sjallosa fagelholkar som trodde att vi alla hamnat i samma andlosa mardrom.. Vi skulle nog aldrig komma harifran. Ingen vill hjalpa oss. 
Alla manniskor har ar onda.

Nar vart tagnummer lastes upp i hogtalarna var var enda reaktion "Nej nej, de sa bara fel" eller "HAHA, dom javlas bara"

Men da.. 25 timmar sent - kom  det ett tag. Ett tag som vi aldrig trodde komma. Och det tog oss till det enormt mycket trevligare Kolkata. Dar vi alla kunnat duscha, sova, ata.. Och dar manniskor inte stirrar som om vi vore djur pa zoo, och dar luften inte ar forpestad av bajs. Och dar manniskor ar normala, lagom trevliga och inte hispiga av religios fanatism.

LYCKA.

Imorgon ar det nytt land: Bangladesh. Internetuppkopplingar kan vara begransade.. Lovar inga vidare updates inom tva veckors tid.

Puss UTAN bajssmak